I'm talking to the ceiling

Jag börjar alltid gråta när jag tittar på Filip och Fredrik.
Det är väl jag i hela världen som har en vinkeln på deras relation, till varandra, men också till alla de träffar, och till alla situationer de försätter sig i.
På något sätt har de blivit några av de personer jag ser upp till,
men jag har inte argument för det, till skillnad från min beundran av Lukas till exempel, som svämmar över av anledningar.
Lukas,
Johanna,
Fredrik,
Filip.
Jag ska försöka lista ut vad de har gemensamt.

Jag vill ha ett sjuttiotalsrum. Det är så synd att jag absolut inte har något att utgå ifrån.
Jag har en golvlampa, och en David Bowie-LP.
Jag undrar om Julia skulle kunna använda sin kreativitet till något sådant, jag menar, mina tapeter är vita och jag får inte måla väggarna bruna eller orange, och jag har de möbler jag har, men typ orangea tyger, lampor, tavlor, sjuttiotalsaffischer från Stanley Kubrick-filmer, LP-skivor, sjuttiotalsmönstrade kuddfodral, ut med datorn, ut med tv:n, in med gammal teknik.
Och så en massa sådana där kläder som Eva, Fredrik och Stefan har i Tillsammans, och bara David Bowie knastrande i bakgrunden.