Existential despair
Jag har gått den lätta vägen.
Visserligen fanns det bara två alternativ, det finns alltid bara två alternativ: berätta sanningen, eller berätta lögner. Jag valde sanningen.
Jag har berättat för min faster att jag har hoppat av skolan, och hon tog det exakt som jag trodde att hon skulle ta det: panikblandad misstänksamhet. Nu kommer det inte ta lång tid innan hela pappas familj vet om det, och jag har bara behövt skriva det på msn, det är ganska lindrigt. Kanske måste jag ändå skriva ett mail till pappa, vi får se. Han kommer tycka att det är en dålig idé.
Jag har inte gjort någonting idag, och jag menar det. Det är söndag, jag hatar söndagar. Jag hade kunnat ringt till Julia och Anton, spenderat tiden i Stockholm tillsammans med dem, men det gjorde jag inte, jag vet inte varför. Anton ringde till mig istället, han trodde att jag var hos pappa. De satt på Edenborg. Jag kände mig långt borta. Julia ringer mig ikväll, Julia kanske tittar förbi på min praktik imorgon, lånar en bok eller så. Anton kanske kommer förbi här hemma och hämtar boken han glömde på tisdag.
Jag vet exakt varför Anton-känslan minskat så här drastiskt, och det känns bra. Äntligen har jag tillåtit mig själv att bli en del av det istället för att ställa mig utanför, som jag är van att göra i rädsla för allting som kan hända [...med ögon som är rädda, för allting som kan hända, fast det redan hänt]
Joakim kom hem idag, utan att jag utnyttjat hans frånvaro till att sitta vid hans dator och titta på Snakes on a plane eller ens American dreamz. Istället satt jag i soffan med mamma och Emma, som varit på dåligt humör hela dagen, och tittade på värdelösa tv-program och löst sudoku.
För att känna att jag fått ut något av dagen bestämde jag mig för att läsa ut lite böcker, men jag har ingen diciplin, jag hittar alltid andra saker att göra, saker som man inte behöver koncentrera sig på, jag vet inte varför jag blivit så bekväm på senare tid. Fast det kanske inte har med det att göra. Jag har iaf nästan kommit igenom hela About a boy.. Jag har Karlavagnen-känsla i hela mig, det är väl något med den och höst-vintern, kan jag tro. Jag ska väl läsa den snart igen.
Mitt rum ser hemskt ut, jag måste städa, men jag orkar inte, för det känns som om det ändå aldrig blir bättre. Egentligen borde jag bara förlora mig i någon bra film, typ Livet är underbart [det sägs att den ska vara bra], eller någon Roman Polanski-film. Jag och Julia [och Anton^^] borde verkligen ha Roman-kväll någon helg. Och jag och Anton måste titta på Life aquatic. Jag älskar den filmen (läste jag i mina anteckningar från i våras, minns den knappt, men älskar Wes Anderson's humor).
Kanske jag tvingar Joakim att se ngn film med mig ikväll, eller så sitter jag isolerad i min friggebod och tittar på Kenny Starfighter tills jag har lärt mig alla replikerna. Det verkar luta åt det senare.
Visserligen fanns det bara två alternativ, det finns alltid bara två alternativ: berätta sanningen, eller berätta lögner. Jag valde sanningen.
Jag har berättat för min faster att jag har hoppat av skolan, och hon tog det exakt som jag trodde att hon skulle ta det: panikblandad misstänksamhet. Nu kommer det inte ta lång tid innan hela pappas familj vet om det, och jag har bara behövt skriva det på msn, det är ganska lindrigt. Kanske måste jag ändå skriva ett mail till pappa, vi får se. Han kommer tycka att det är en dålig idé.
Jag har inte gjort någonting idag, och jag menar det. Det är söndag, jag hatar söndagar. Jag hade kunnat ringt till Julia och Anton, spenderat tiden i Stockholm tillsammans med dem, men det gjorde jag inte, jag vet inte varför. Anton ringde till mig istället, han trodde att jag var hos pappa. De satt på Edenborg. Jag kände mig långt borta. Julia ringer mig ikväll, Julia kanske tittar förbi på min praktik imorgon, lånar en bok eller så. Anton kanske kommer förbi här hemma och hämtar boken han glömde på tisdag.
Jag vet exakt varför Anton-känslan minskat så här drastiskt, och det känns bra. Äntligen har jag tillåtit mig själv att bli en del av det istället för att ställa mig utanför, som jag är van att göra i rädsla för allting som kan hända [...med ögon som är rädda, för allting som kan hända, fast det redan hänt]
Joakim kom hem idag, utan att jag utnyttjat hans frånvaro till att sitta vid hans dator och titta på Snakes on a plane eller ens American dreamz. Istället satt jag i soffan med mamma och Emma, som varit på dåligt humör hela dagen, och tittade på värdelösa tv-program och löst sudoku.
För att känna att jag fått ut något av dagen bestämde jag mig för att läsa ut lite böcker, men jag har ingen diciplin, jag hittar alltid andra saker att göra, saker som man inte behöver koncentrera sig på, jag vet inte varför jag blivit så bekväm på senare tid. Fast det kanske inte har med det att göra. Jag har iaf nästan kommit igenom hela About a boy.. Jag har Karlavagnen-känsla i hela mig, det är väl något med den och höst-vintern, kan jag tro. Jag ska väl läsa den snart igen.
Mitt rum ser hemskt ut, jag måste städa, men jag orkar inte, för det känns som om det ändå aldrig blir bättre. Egentligen borde jag bara förlora mig i någon bra film, typ Livet är underbart [det sägs att den ska vara bra], eller någon Roman Polanski-film. Jag och Julia [och Anton^^] borde verkligen ha Roman-kväll någon helg. Och jag och Anton måste titta på Life aquatic. Jag älskar den filmen (läste jag i mina anteckningar från i våras, minns den knappt, men älskar Wes Anderson's humor).
Kanske jag tvingar Joakim att se ngn film med mig ikväll, eller så sitter jag isolerad i min friggebod och tittar på Kenny Starfighter tills jag har lärt mig alla replikerna. Det verkar luta åt det senare.
Kommentarer
Trackback