Hängivenhet.
[...]
att söka utan vingar nå en ängel
är som att stå på klippan,
kasta ord i vinden,
lämna allt förstånd till gud.
Michelangelo i översättning av Sverker Åström
Jag hade trevligt igår, på mötet med Nynäshamns litterära sällskap, blev bra mottagen, hittade fram, hamnade bredvid Ylva Eggehorn, som blev väldigt intresserad av att prata med mig, och gärna vill träffas och läsa vad jag skrivit. Hon sa en massa bra saker, men var samtidigt lite konstig, och när jag kom hem undrade mamma om inte Ylva är kristen, och det skulle egentligen förklara hennes beteende, hon uppträdde.. kristet. Jag läste inte min dikt. Magnus tjatade på mig, Petra tjatade på mig, Ylva tjatade på mig, men det är något med mig och den där uppmärksamheten, jag klarar inte av den. Men visst, jag ångrar mig lite, samtidigt som Julia, och pappa (och Olivia) säger att man inte kan ångra saker, eftersom man gjorde så bra man kunde i den situation var befann sig i.
Jag var den enda under trettio som var där, men Christian var där, han som vann poesitävlingen på biblioteket, och han är bra, jag har en av hans dikter, vinnarbidraget, här, men han läste en som var ännu bättre på den öppna scenen, som han skrev förra året i november, efter en svår olycka, i en djup depression. Det är det jag säger, man ska vara deprimerad för att lyckas med något. Den handlade om det tillstånd han befann sig i då, hur han behövde en nattöppen spritbutik med hemkörning, och en kaktusdräkt för att passa in med dem nere på stan. Jag vill få tag på den dikten, den kändes väldigt mycket Julia, och jag tyckte att den var väldigt bra. Den kanske hänger nere i konsthallen, jag får gå ner och kolla imorgon, om utställningen är kvar.
När han läste den dikten var det många som skrattade. Ja, den var fyndig, han är smart, Christian. Men han inledde med att berätta om den där svåra olyckan, och i varje mening, kunde man välja om man ville tolka det 'negativt' eller 'positivt', dvs, man kunde välja att skratta istället för att ta den riktigt betydelsen. Som vanligt är det jag som gråter när alla andra skrattar. Jag är medveten om att det är ett val jag har gjort, men det är väl lite Matrix över det hela. Jag upptäckte under kvällen att de vuxna, det var bara vuxna där, jag vet, utom jag, använde skrattet som ett försvar. Det var så tydligt, först skrattade de bort Christians dikt, eller, det var inte som att de inte lyssnade, men de ville inte förstå den. Sedan, använde de skrattet när de inte hade något att säga, det blir ofta så, och jag gör väl så själv ibland, men inte...när någon läste en dikt, Henrik till exempel, som var otroligt märklig, skrattade dem efteråt istället för att säga något, det var kanske för att hålla distans. Nej, Henrik var konstig redan från början, men Ylva tyckte att hans dikt var jättebra, förstås, förstås kunde hon inte säga något annat.
Mannen från Norrland, Kurt tror jag att han hette, förklarade sina dikter, sa han att när man står ute där utanför Gällivare eller var det var någonstans de hade sin stuga, och ser på landskapet, vågar man inte blinka i rädsla av att det ska försvinna när man öppnar ögonen igen, och den meningen var bättre än någon av hans dikter, samtidigt som han var lite charmig på något sätt..
Jag är absolut glad att jag gick dit.
Mygg.
Jag har sett det lilla
bli en mängd
Återvända och övervinna
Jag har sett förvirringen uppstå
som det enda de har skapat,
som något betydelsefullt
Allt existerande behöver inte fylla mening,
det som syns i ögonvrån,
syns i ögonvrån.
Som en påminnelse.
Det har varit en otroligt tråkig dag idag, jag menar, inget nytt, inget roligt folk, nästan inget folk alls. Inger och jag i disken, iofs, och det är alltid trevligt när hon är där, men aldrig mer Tomas. Jag åt lite av hans tårta idag, igår kunde jag inte, jag vet inte varför, det kändes så konstigt. Jag pratade länge med Julia i telefon, hon höll sitt löfte om att vi skulle höras idag, och jag trodde inte annat, jag trodde inte att hon skulle våga annat, även om hon inte riskerade någonting. Hon bjöd in mig till julbasar på lördag, och jag vill gärna komma, fast jag måste prata med mamma först, hon fyller ju år på lördag, och jag måste köpa en bok åt henne imorgon.
att söka utan vingar nå en ängel
är som att stå på klippan,
kasta ord i vinden,
lämna allt förstånd till gud.
Michelangelo i översättning av Sverker Åström
Jag hade trevligt igår, på mötet med Nynäshamns litterära sällskap, blev bra mottagen, hittade fram, hamnade bredvid Ylva Eggehorn, som blev väldigt intresserad av att prata med mig, och gärna vill träffas och läsa vad jag skrivit. Hon sa en massa bra saker, men var samtidigt lite konstig, och när jag kom hem undrade mamma om inte Ylva är kristen, och det skulle egentligen förklara hennes beteende, hon uppträdde.. kristet. Jag läste inte min dikt. Magnus tjatade på mig, Petra tjatade på mig, Ylva tjatade på mig, men det är något med mig och den där uppmärksamheten, jag klarar inte av den. Men visst, jag ångrar mig lite, samtidigt som Julia, och pappa (och Olivia) säger att man inte kan ångra saker, eftersom man gjorde så bra man kunde i den situation var befann sig i.
Jag var den enda under trettio som var där, men Christian var där, han som vann poesitävlingen på biblioteket, och han är bra, jag har en av hans dikter, vinnarbidraget, här, men han läste en som var ännu bättre på den öppna scenen, som han skrev förra året i november, efter en svår olycka, i en djup depression. Det är det jag säger, man ska vara deprimerad för att lyckas med något. Den handlade om det tillstånd han befann sig i då, hur han behövde en nattöppen spritbutik med hemkörning, och en kaktusdräkt för att passa in med dem nere på stan. Jag vill få tag på den dikten, den kändes väldigt mycket Julia, och jag tyckte att den var väldigt bra. Den kanske hänger nere i konsthallen, jag får gå ner och kolla imorgon, om utställningen är kvar.
När han läste den dikten var det många som skrattade. Ja, den var fyndig, han är smart, Christian. Men han inledde med att berätta om den där svåra olyckan, och i varje mening, kunde man välja om man ville tolka det 'negativt' eller 'positivt', dvs, man kunde välja att skratta istället för att ta den riktigt betydelsen. Som vanligt är det jag som gråter när alla andra skrattar. Jag är medveten om att det är ett val jag har gjort, men det är väl lite Matrix över det hela. Jag upptäckte under kvällen att de vuxna, det var bara vuxna där, jag vet, utom jag, använde skrattet som ett försvar. Det var så tydligt, först skrattade de bort Christians dikt, eller, det var inte som att de inte lyssnade, men de ville inte förstå den. Sedan, använde de skrattet när de inte hade något att säga, det blir ofta så, och jag gör väl så själv ibland, men inte...när någon läste en dikt, Henrik till exempel, som var otroligt märklig, skrattade dem efteråt istället för att säga något, det var kanske för att hålla distans. Nej, Henrik var konstig redan från början, men Ylva tyckte att hans dikt var jättebra, förstås, förstås kunde hon inte säga något annat.
Mannen från Norrland, Kurt tror jag att han hette, förklarade sina dikter, sa han att när man står ute där utanför Gällivare eller var det var någonstans de hade sin stuga, och ser på landskapet, vågar man inte blinka i rädsla av att det ska försvinna när man öppnar ögonen igen, och den meningen var bättre än någon av hans dikter, samtidigt som han var lite charmig på något sätt..
Jag är absolut glad att jag gick dit.
Mygg.
Jag har sett det lilla
bli en mängd
Återvända och övervinna
Jag har sett förvirringen uppstå
som det enda de har skapat,
som något betydelsefullt
Allt existerande behöver inte fylla mening,
det som syns i ögonvrån,
syns i ögonvrån.
Som en påminnelse.
Det har varit en otroligt tråkig dag idag, jag menar, inget nytt, inget roligt folk, nästan inget folk alls. Inger och jag i disken, iofs, och det är alltid trevligt när hon är där, men aldrig mer Tomas. Jag åt lite av hans tårta idag, igår kunde jag inte, jag vet inte varför, det kändes så konstigt. Jag pratade länge med Julia i telefon, hon höll sitt löfte om att vi skulle höras idag, och jag trodde inte annat, jag trodde inte att hon skulle våga annat, även om hon inte riskerade någonting. Hon bjöd in mig till julbasar på lördag, och jag vill gärna komma, fast jag måste prata med mamma först, hon fyller ju år på lördag, och jag måste köpa en bok åt henne imorgon.
Kommentarer
Trackback