I'm talking to the ceiling

Kom att tänka på när vi skulle göra upp listor på samlevnadskunskapen, om hur man ville att drömkillen/tjejen skulle vara, eller kanske mer vilka som är de viktigaste egenskaperna. Man skulle jobba i grupp, och självklart var jag med Julia, men även med Jennie, Amra och Nakhshin. Jag tyckte att det var ganska jobbigt då, men när jag tänker tillbaka på det var det ganska roligt. Inte uppgiften (fast jag och Julia hade rätt roligt, jag minns iaf att vi skrattade en del), men situationen.
Varje grupp skulle göra en varsin lista och sedan sätta upp den på tavlan och sedan skulle vi gå igenom dem i klassen. Alla listor såg likadana ut. Exakt likadana. Iaf från tjejernas håll.
1. Snäll
2. Rolig
3. Söt
Jag minns ju inte precis vad som stod, men ni fattar. Snäll söt rolig kan stämma in på vem som helst. Det är skrämmande vad fantasilösa folk är. Ja, jag blir rädd när jag tänker på det.
Våran lista var inte direkt något undantag. Inte direkt.
Ärlig förresten, alla skrev ärlig, och vem fan vill ha en kille som ljuger? Vi skrev självinsikt på våran lista, Julia och jag petade ner den punkten efter en diskussion jag nästan kan höra inom mig om jag bara koncentrerar mig ordentligt, och Peter (Peter! Honom måste jag hälsa på någon gång) blev positivt överraskad (eller kanske inte överraskad, han kände oss vid det laget) av att någon kom upp med något som inte var självklart, och när jag tänker på det nu...självinsikt är självklart för mig, alla i No-gruppen visste inte ens vad det är för något.
Julia sa, att det var på balen man verkligen, så där påtagligt, kunde se gränserna mellan 'vi' och 'dem', och det är sant, det var så jävla tydligt, jag önskar att jag hade haft en videokamera, men det är långt ifrån den enda situationen, bara den tydligaste. Varför allting alltid ska framgå så tydligt kommer jag aldrig att förstå. Men folk är tydligen sådana. Jag blir aldrig sådan.
[Jag lyssnar på Good Charlotte's andra skiva för gamla minnens skull och insåg precis hur många gånger jag grät till den här musiken för tre år sedan. Tre år! Det låter så sjukt länge, men känns som alldeles nyligen.]
Nej. Det enda jag någonsin kommer att sakna från Gröndal är Magnus och Peter, och roligast var när jag satt inne i Charlottes väntrum och jag hörde Åsa beskriva Peter som "en ond man". Ännu en tydlig situation. Jag har en massa Peter-minnen, som när hela klassen var upprörd för att han sagt till Yvanna att man inte kan vara bra på allt. Oh no, hur kunde han! Eller, när han kastade en penna i huvudet på Julia för att kolla hennes reflexer, och alla tjejerna tyckte att han var jättekonstig, men han har alltid vetat var han har Julia. Därför kunde han också klaga på att hon alltid såg ut att vara nära att tappa byxorna, utan att hon skulle ta illa upp, men alla andra runt omkring tog alltid illa upp i hennes ställe.
Jag är tillbaka i Nynäs nu, jag som aldrig trodde det, men jag måste påstå att folket på biblioteket är mycket roligare än folket i skolan, kanske kan det bero på att de inte bor i Nynäs, eller inte kommer från Nynäs. Tomas bor i Alvik. Det är hur långt som helst, och det är därför han slutar, han slutar nästa vecka, jag hatar det, Anita bor inte heller här, hon är riktigt rolig ihop med Inger, som är min favorit hos tanterna. Jag måste lära mig dricka kaffe.
[The young and the hopeless, själva låten, är hemsk att lyssna på, jag känner mig som när jag gick i sjuan och hatade mitt liv, even more then I do now, och jag hade andra, kanske bättre, anledningar att göra det. Trots allt ser allting lite ljusare ut nu, och det är som med Marcus (<3), det beror på vilken sorts människor man känner.]