I'm talking to the ceiling

Den här dagen har verkligen varit lång, och den började dåligt.
Jag ser tåget lämna perrongen innan jag nått fram.
Nej. Det är inte sant. Jag hade hunnit, om jag sprungit, men det gjorde jag inte, jag vet inte varför. Jag vet varför.
När jag suttit i kuren en kvart och väntat på nästa tåg kommer jag på att jag inte har biblioteksnyckeln med mig, vilket gör att jag reser mig och börjar gå hemåt, jag vet att jag inte kommer hinna tillbaka igen tills nästa tåg, men det känns mest bra, jag kan ju alltid ringa till Helen och säga att jag är sjuk. Men mamma ska precis skjutsa Emma till dagis, och sedan åka till stan, så hon kör mig ner till tågstationen, och jag hinner, och mp3:spelaren dog långt innan och jag är på dåligt humör och vill bara... det är exakt den där skol-känslan, den där känslan av att ha för mycket att göra, eller snarare att ha krav. Jag vet inte hur jag ska överleva den här verkligheten om jag inte ens kan sätta krav på mig själv utan att vilja bryta ihop. Jag träffar Tomas på tåget, han är på sämre humör än vad jag är och jag älskar honom för det, äntligen någon ärlig människa, varför är inte alla så? Vi går tysta upp till biblioteket, på Nynäshamnkiosken läser jag dagens löpsedlar och vill återigen bara... Varför kan de aldrig skriva om något man bryr sig om, och varför tänker alla så men fortfarande köper tidningarna?
Det jag hade glömt, på väg till praktiken, är att biblioteket inte har några som helst likheter med skolan. Förutom tidiga morgonar.
"Hej Tomas, är allt bra?"
"Nej. Tågen går inte, och jag fryser. Och jag är trött."
Det är sarkasmen. Inte i just den repliken, men i honom överhuvudtaget, som får mig att tycka bättre om honom än de andra, och det är sättet han står utanför och tittar på istället för att delta, men bara mentalt, sådär som jag alltid velat göra.
Jag får fria händer. Biblioteket har inte öppnat ännu och jag får fira händer och allting är tyst och stilla och jag älskar det. Jag städar upp i serie-hyllan, det är helt omöjligt att se att det någonsin funnits en ordning där. Jag sätter mig och läser lite Zits, det påminner mig om den gamla goda tiden uppe i Falun, eftersom Zits alltid publicerades i Falu kurriren.
Från tolv till tre står jag ute i disken, jag fick sköta utlånen och återlämningen helt själv, och jag måste säga att jag klarade det ganska bra, även om jag hänvisade till bibliotikarien nästan hela tiden, och dessutom fuckade upp med kassan och stal en enkrona ifrån gallrade-böcker-lådan. Tur att ingen såg mig.
Det jag måste träna på, det jag redan innan visste att jag måste träna på, är bemötandet av människorna. De flesta är trevliga, de flesta ler och säger tack, för det mesta kan jag också le och säga tack, men ibland glömmer jag bort det. Under Tomas' pass kom det in en läskig snubbe, som inte var hotande på något sätt, men som inte gick att kommunicera med, och som gastade och upprepade saker hela tiden, och jag hade aldrig klarat av det. Tomas är den enda på arbetsplatsen som skulle kunna klara av något sådant, och det gjorde han också, och kunde skratta åt det. Jag har så mycket att lära av människorna omkring mig.
Jag ska köpa böcker åt alla människor jag känner i julklapp. Jag har redan hittat en bok åt Emma, i Gamla stan, i Tintin-butiken, Anton är lugnt jobbigast att köpa åt, för han är så kräsen. Dessutom fyller han ju år fem dagar efter julafton, det är ganska dålig planering. Jag vill iaf att alla julklapparna ska vara genomtänkta, jag menar, anpassade, men så tänker man väl varje år kan jag tro. Jag får nästan ångest när Julia berättar om sina julklappsplaner, för att hon är så extremt kreativ och ska göra alla julklappar utom Mollys själv, och jag inte. Fast det kanske inte är det som spelar roll.
"Varför är origniell det folk vill vara helst?"
"Vill de?"