I'm talking to the ceiling

Med tanke på att jag är väldigt uttråkad för tillfället kommer nog det här inlägget inte att bli så bra.
Tröttheten. Det är den som tär mig. Och huvudvärken. Alla problem som dyker upp fast att man inte borde ha några. Marcus tror att problemfria skapar sina egna problem. Han är väl inte ensam om att tro det.

Hela dagen igår, hela dagen idag, har jag gått omkring med en explosion inuti mig. Någonting som vill få mig att sätta mig ner och skriva, jag blir verkligen lätt inspirerad av andra, det gäller bara att hitta något som tilltalar, vilket jag har gjort. Jag blir alltid så omständig så fort jag läser Per Nilsson, det borde jag göra ofta, men det är inte honom jag tänker mest på nu.
Men jag kan inte skriva. Så fort jag kommer hem dör någonting, jag vet inte vad, jag vet inte varför, men det går inte. Kanske trivs jag inte riktigt här inne. Jag önskar att jag hade en bärbar dator. Det har jag inte. Jälva skit. Mina anteckningar på papper blir aldrig samlade, jag måste nog verkligen spara ihop till en dator, jag skulle kunna sitta på Odengatan att skriva, jag får alltid lust att skriva när jag är där, och nu har jag inte varit där på evigheter. Jag måste ringa Julia ikväll.
     "Jag har en önskan om att skapa
ett förhållande lika originellt som vackert,
att bygga upp en vänskap och låta dem
ransaka sig själva."
Det enda som går att lyssna på när jag känner mig så här är Boys will be boys, vilket är dumt, för jag vill verkligen inte lyssna på Panic at the disco, inte för mina principer om att inte lyssna på sådant som det är stor efterfrågan på, utan av andra anledningar, giltiga anledningar.
Det sitter en kyla i mig, och en trötthet som orsakar huvudvärk, och en vilja att...ge upp.
Jag lyssnade på Raymond och Maria idag för första gången på länge, och det enda jag vill poängtera är
Du tror väl aldrig att du tänkt nånting som inte alla tänkt
Du tror väl aldrig att du känt nånting som inte alla känt
Du tror väl aldrig att du vet nånting som inte alla vet
Du tror väl aldrig att du kan
Det är väl ungefär det jag alltid tyckt bäst om.
Imorgon är det fredag, då har jag varit på biblioteket en arbetsvecka, och redan nu känns det som om jag varit där hela livet, och det kan man väl tolka både negativt och positivt kan jag tro. Anders skickade hem mig nästan en timme för tidigt idag, för att han tro att han måste underhålla mig utan uppehåll i två och en halv timme, medan jag gärna sitter ute vid disken och ser mig omkring, jag älskar att svara på frågor, det påminner mig om tiden på Östasiatiska museet för tusen år sedan. Jag älskade att vara där av samma anledning  som jag trivs på biblioteket. Jag träffade Siw i bildarkivet idag, och hon skulle aldrig drömma om att flytta till Segersäng.
Svart. Känslan är svart idag, och jag blir rädd för vad som väntar. Musiken är svart, det är väl därför jag vill ha den. Någonting måste vara i färg. Jag måste hitta något i färg. Det går inte ens något bra på tv ikväll.

(Helgplaner! Imorgon blir det filmkväll med Julia och Anton. Skönt att komma ifrån när Johan och Daniel kommer. Jag har ingenting emot dem, jag har emot att det blir mycket folk i mitt hus.)

Jag tänker vara lite kommersiell. Det känns aldrig riktigt bra, men jag känner mig tvungen:

My friends from high school
Married their high school boyfriends
Moved into houses in the same ZIP codes
Where their parents live

But I, I could never follow
No I, I could never follow

I hit the highway in a pink RV with stars on the ceiling
Lived like a gypsy
Six strong hands on the steering wheel