I'm talking to the ceiling

Jag fick en obestridlig lust att lyssna på Here's your letter,
och visst, fin låt,
men den biter inte lika hårt längre.
Det känns positivt.
Förut, när jag hörde den, grät jag alltid, eftersom det var en påminnelse,
om allting jag aldrig kommer att bli.
Betyder det faktum att jag tar det mer neutralt nu,
att jag har hopp inför att bli något mer?
Nej. Jag tror inte det.
Kanske, däremot, att jag lärt mig
att det som anses vara det man borde
inte alltid är det jag vill,
och att det då inte spelar någon roll,
vad de anser är rätt.
Banalt? Jag vet!
Jag har bara inte kunnat tro på det innan, att det fungerar.
Men det fungerar. Med rätt inställning,
med rätt backup.

Jag är inne i en U2-period, jag kan lyssna hur många gånger som helst på Sometimes you can't make it on your own, och den stärktes igår när jag lyssnade igenom Million dollar hotel soundtracket, fruktansvärt bra låtar en del av dem, och Bono står för det mesta. Jag måste se om filmen, Julia pratar alltid om den. Fallin at your feet, First time, Ground beneath her feet.