(måndag)
Måndagen var helt underbar,
måndagen var en helt underbar dag.
Måste påstå att den var ganska händelserik också, även fast det inte hände någonting direkt.
Jag skulle till skolan. En sista gång, för att lämna tillbaka min mattebok, och mitt matkort. För säkerhets skull köpte jag ett pluskort på Centralstationen innan jag fortsatte mot Slussen. Där träffade jag Andie, och vi tog bussen tillsammans till skolan, och jag kände att jag inte lämnar någonting bakom mig som jag kommer att sakna.
Vi hann inte hitta Agneta och Edmund innan matten, så jag satt med på lektionen, och det var skönt att känna sig helt fri från plikter. Nora reagerade exakt som jag hade trott att hon skulle göra, men det kändes ändå som en vinst. Sabina förstod mer, men när jag samtalade med de båda kände jag...äh.
Jag och Andie åt lunch utanför Nacka livs, det sista jag köpte för mitt matkort, innan de klippte sönder det, var en minibaguette, och en päron/äpple-mer. De lät mig dock behålla mitt SL-kort, kanske mest i tron om att jag skulle börja på en ny skola.
Sedan hittade vi Edmund, som ska maila min uppsats till mig, och Agneta, som gav mig tillbaka min intervju, och jag är inte alls nöjd med ett VG+, på en svenskuppgift är det ganska dåligt gjort av mig.
Jag hade bestämt mig för att ringa Julia, och jag lämnade mitt nummer som ett meddelande till henne och väntade på att hon skulle ringa upp. Tills vidare åkte jag ut till Skeppsholmen.
Det är så konstigt med Skeppsholmen, det finns så många platser i Stockholm nära vattnet med bänkar och båtar och så, men när jag kommer ut dit, till Skeppsholmen...luften är helt annorlunda, plötsligt kan jag andas. Jag satte mig ner i gräset, skrev lite, tog fram kameran, och fotade allt jag kunde se i princip. Sedan bestämde jag mig för att ge mig ut på Kastellholmen.
Jag har varit där en gång, med Nicke för länge sedan, det var vinter då, och snö förstås, men jag minns inte så mycket av det. Vi var upp och tittade på kastellet, det var jag nu också, och bakom kastellet fanns det en klippig sluttning, där jag satte mig. Hade det varit högsommar hade platsen antagligen varit full av turister, men nu är det höst och jag var helt ensam där, och kastellet blev en mur mot mänskligheten, och jag satt på klipporna och såg ut över havet, över Djurgården, över Gröna lund. Djurgårdsfärjan drog förbi, och den var så långt nedanför mig, den var så långt borta, och jag har nog aldrig känt mig så positivt ensam i hela mitt liv. Jag måste tillbaka dit.
Sedan blev jag tvungen att ta bussen, jag skulle träffa Julia, och Frida och Marta ur Julias klass, på Edenborgs. Jag hann dit först, det var nästan inget folk inne på caféet, hörnet var ledig, och jag gjorde mig hemmastad tills de andra kom. Vi drack varm choklad (resp. te) och pratade ganska länge, innan Frida och Marta fick för sig att de skulle gå, men jag och Julia dröjde oss kvar, och vi kom in på allt det där som vi alltid pratar om, bara att det blir djupare för varje gång. Vi pratade om pappor (och män i allmänhet), och sedan om Anton, jag kom att minnas första gången jag träffade honom, eller första gången jag pratade med honom, när vi körde Sten sax påse uppe i sal 19, och det var inte det mest positiva första intryck, även fast jag aldrig haft ngt emot Anton har han alltid gjort mig förvirrad, och gör fortfarande.
Edenborgs stängde klockan sju, då hade vi suttit där i fyra timmar. Staden hade blivit mörkt, det var ganska kallt ute, men fortfarande njutbart, och vi gick genom Gamla stan, en omväg till vårat elskåp, och det är något man måste göra, Gamla stan by night i hösttider, när turisterna skingrats.
Någon hade självklart förstört installationen i den smala gränden, först blir man lite irriterad, men samtidigt gör det inte så mycket.
Sedan gick vi igenom staden och gick förbi Andy, våran stolthet. Och så gick vi ner i tunnelbanan, och bara för att båda har köpt pluskort kunde vi åka hur mycket vi ville, så vi pekade ut den plats på färdkartan som lät intressantast. Vi hamnade vi Tekniska högskolan, och därifrån går Roslagsbanan, och Julia har aldrig åkt Roslagsbanan, och...det var kanske så vi började prata om högstadiet, om hur allting varit, om hur vi började prata med varandra, hur vi började umgås, första gången jag var hemma hos Julia runt jul förra året, och allting vi gjorde i våras. Det var helt underbart att minnas tillsammans med henne. (Roslagsbanan hade att göra med att jag åkte den ut till Täby när jag fick reda på att Julia typ skulle dö, fast det var inte ens sant^^)
Fast Julia fick lite panik mellan Universitetet och Mörby, så vi skyndade oss av i Mörby, och det var mörkt och lite läskigt, och vi skyndade oss över till andra perrongen för att ta nästa tåg tillbaka, men vi hade en kvart på oss att njuta av Mörby. Julia hittade en flaska Martini (som hon inte smakade, måste jag väl tillägga), och jag hade med mig digitalkameran, så vi fotade lite, mörka Mörby bilder.
Sedan kom tåget, och vi väntade på Odenplansbussen, där vi träffade Anton, och då hade vi redan missat Jonas Hassen Khemiri-kortfilmen som gick på ettan, och då tåg jag tåget hem istället, och Anton och Julia stannade kvar på Odengatan.
Näe, det var en väldigt trevlig dag, med samhörighet som huvudkänsla, jag älskar den, särskilt som den kan uppkomma i så många olika former.