Onsdag.
Det blir aldrig som man tänkt sig.
Som jag skrev igår hade jag tänkt att ta det lugnt idag, stanna hemma. Jag hade inte direkt någon plan för dagen, men ändå saker jag verkligen måste göra. Tvätta till exempel, sånt där som jag alltid skjuter upp. Sedan skulle jag titta på Asterix & Obelix, medan jag åt mina Falu rågrut-mackor. Jag hade till och med tänkt ut vad jag skulle äta till lunch!
Det började bra. Klockan halv nio vaknar jag av att det knackar hårt på min dörr. Det är micro-mannen! Jag ligger kvar i min säng i förhoppningar om att problemet ska lösa sig självt, men sedan ringer Micke och tvingar upp mig, men när jag väl fått på mig mina kläder har Joakim redan blivit väckt och släppt in honom. Jag ligger kvar en stund till, sedan tar jag mig upp, gör iordning frukost, tar den med mig till tv:n, tittar på ett dåligt ordgåte-program. Så ringer Julia. Jag förstår knappt vad hon säger. Hon pratar fort om missade bussar och glömda busskort och sedan ber hon om hjälp, men jag har ingen aning om vad jag kan göra.
"Kan vi komma hem till dig och titta på The Shining?" undrar hon sedan, och jag kan knappast neka dem.
Vi kunde inte titta på The Shining, för grannarna var inte hemma, men Anton och Julia står ganska snart utanför dörren och knackar på, och vi tittar på Hundhotellet istället, den har aldrig imponerat mig, förutom receptionisten då förstås. Anton försöker fixa min mp3, men lyckas inget vidare, så vi går ner och steker pannkakor istället, precis som förra gånger de båda var här tillsammans. Sedan tittar vi på Lilla Kycklingen, och jag visste precis vad Julia skulle tycka, det kanske är som Peter Karlsson brukar säga, det där om att vara förutsägbar.
Det var när vi sedan var ute och gick, och jag hade med mig kameran, som vi kom på att vi skulle göra en film, så Julia struntar i att ta fyra-bussen, och så sitter vi vid datorn och påtar ihop ljud, film och bilder vi tagit med kameran och mp3-spelaren, det blev en rätt kul film faktiskt, även om den inte alls är klar, inte ens nästan, och dessutom blev raderad för att datorn hängde sig. Men materialet finns kvar.
De har åkt hem båda två nu, och precis som förra gången lyckades Anton precis, och utan ansträngning, undvika att träffa både Micke och mamma. Det är nog bara bra, så länge Anton-myten lever kan jag säga det mesta.