I'm talking to the ceiling

Den här dagen blev inte som jag tänkt mig. På ett positivt sätt. Jag hade kunnat hoppa över grafisk design i morse, egentligen var väl min enda anledning att gå att jag skulle träffa Anton och Julia på tåget. Det gjorde inte så mycket att jag gick, de startade med ett nytt program, och jag behövde inte ha varit med på gårdagens lektion för att förstå. Men jag kände mig inte alls motiverad, och jag satt bredvid Nora förstås, men det gick inte att prata med henne, för hon förstår inte vad jag säger. Hon är en av alla de som lyssnar på saker utan att höra dem. I hate it. Det hon tycker är konstig med mig: jag skolkade en måndag och jag gillar en Eskobarlåt. Konstigt! Jag åt lunch med mig själv, alla andra människor slutade och Andrea skulle komma sent. Det var mest skönt, jag satt nere vid Nacka livs och drack en Kärlek och skrev lite, jag blev ganska inspirerad, men jag hade inget papper att skriva på, det är alltid dumt. Så hade vi bild, det var tråkigt, men vi 'slapp' rita. Jag kunde iaf smita undan. Emma fyller tre år idag. Jag skulle bara köpa en födelsedagspresent till henne efter skolan, sedan skulle jag hem, ge henne den, skriva min intervju, tvätta och städa...fixa lite bara. Men när jag var inne på PUB ringde Julia ifrån en telefonautomat. Så blev det som det blev. Om Julia ringer och frågar om jag vill träffa henne när vi båda ändå är inne i stan, så kan inte jag säga nej, för att jag ska åka hem och vara hemma och göra en massa tråkiga saker resten av dagen. Och detta inte för att jag skulle känna mig elak eller så, det är bara...lyssna på alternativen. Det finns bara en sak att svara. Klart att jag ville träffa Julia. Vi tog tunnelbanan till Gamla stan för att återigen fika på Edenborgs, men det var fullt, så vi hittade ett charmigt café i en gränd någonstans. Eller, det var charmigt innan vi kommit i kontakt med personalen, och innan vi var införstådda med priserna. Vi satte oss ändå utanför, och det var precis det där som jag längtat efter ett bra tag nu. Ett Juliasamtal lika de som vi brukade ha. Det första vi skrev och sped ut över staden handlade om pappor. Det är ett ständigt aktuellt ämne för oss, och i det här samtalet kom vi dit igen. Vi gick igenom Gamla stan, och längs hela Drottninggatan, innan Julia kom på att vi kunde gå till hittegodsavdelningen på Klara östra kyrkogata (hade ingen aning om att det fanns) för att kolla om hennes mobil kommit in. För mig verkade det nästan omöjligt att den skulle komma tillbaka, men när vi skrivit allting (haha,, det låter bra att skriva "vi", men det var Julia som skrev, jag som betalade^^) såg vi damen i kassan göra segerdansen, och det är sant, den fanns där. Och, bättre är, att Julia nu faktiskt fyllt på sin mobil, så nu kan hon ringa mig, och då behöver inte jag fylla på min mobil på ett tag. Noga uträknat. Anton slutade klockan fem, och halv sex gick vi till hans hus, men då hade han inte hunnit dit ännu. Vi satte oss i fönstret i trapphuset, och Julia ville inviga sitt nya jättefina sjuttiotalsskrivblock, så vi bestämde oss för att komma på något att skriva, något nytt att berätta för alla de som är uppmärksamma nog. Det gick lättare än vi trodde. Och nu känns det som om vi har alldeles för mycket saker att ta itu med. 1. Skylten (vill verkligen göra det så snart som möjligt) 2. Jennie (ja, det är på tiden) 3. Köpa kläder (lördag!) 4. Pappa-grejen (färg+platt yta+fötter=inspiration) Det kanske inte är så svårt att genomföra. Jag vill bara ha det gjort så att vi kan börja om med nya saker. Antons pappa kom. Precis när Julia skulle säga "hoppas att inte Antons pappa kommer", klev han in genom dörren och upp för trappan. Det var inte så farligt, men det var onödigt. Han erbjöd oss att komma in i lägenheten, men vi kunde inte diskutera pappor med honom i närheten, så vi gick ut istället. Och eftersom vi båda var hungriga hamnade vi på Willys. Två chokladpudding, en och en halv liter yoghurt och en baguette rikare, och trettio kronor fattigare kom vi ut därifrån. Förut tyckte jag alltid att Julia var knäpp. Hon är knäpp, men jag har vant mig vid det, och blir inte förvånad längre. För ett år sedan... Ett år förresten, mycket mindre, kanske ett halv år bara, skulle jag aldrig trott att jag och Julia skulle sitta på Odenplans tunnelbanestation och tugga på varsin ände av en baguette och drick yoghurt direkt ur förpackningen. Jag fattar inte varför. Jag är så kortsynt. Jag måste ändra mig. Fast det kanske jag redan har. Det kändes bra att sitta där. Liksom, ni vet när man ser filmsekvenser där huvudpersonen står still och omgivningen går i ultrarapid? Det kändes verkligen så. Och Julia sa att det är sånt hon behöver för att må bra, vilket fick mig att inse att vi verkligen klagar över..saker som är väldigt enkelt att lösa. Varför blir allting murar när man är oglad? Jag vet inte. Words are windows or they're walls. Julia hatar den meningen, men jag tänker, varför inte. Jag måste skriva min intervju, men jag orkar inte. Jag orkar ingenting. Jag vill titta på mitt Desperata hemmafruar och fika med Julia resten av mitt liv. Julia ska skippa friidrottsdagen imorgon, och jag tänkte.. jag ska sluta. Jag måste ta tag i mitt eget liv, men inte just nu.