Onsdag.
Dagarna blir bara värre. Kanske för att jag har bestämt att det ska vara så, kanske inte.
Jag försov mig i morse. Det gjorde ingenting, jag räknade ut att jag bara skulle missa tjugo minuter matte, så jag besparade mig själv paniken. Jag förstår inte hur jag ska klara av matematiken, jag kanske borde prata med Helena, min mattelärare, men hon..är så märklig, jag kan inte riktigt förmå mig.
På lunchen satte jag mig vid Sabina, Nora, Sophia och den nyvärvade gängmedlemen Anna, och allting kändes jättekonstigt. Det var liksom..fel. Jag tror att allting har med image att göra, och att det har blivit värre de senaste dagarna, kanske är det Annas fel (tänk vad det är skönt att ha någon att skylla på^^), kanske inte. Kanske är det mitt eget. Egentligen vet jag inte varför jag bryr mig, jag kan bara inte låta bli.
Sedan, engelska. Beskedet om att vi inte skulle vara i skolan, utan åka in till Medborgarplatsen för att promenera mellan valstugorna var befriande, det betydde låg koncentrationsnivå och att vi skulle sluta tidigare. Perfekt. Jag och Andie drog oss undan så fort vi kunde, efter att ha haft en argumentslös diskussion om röda och blå åsikter.
Vi gick Götgatan, förbi Slussen, ner i den vidriga tunneln, och igenom Gamla stan. Vi valde bort tunnelbanan, vilket jag på Riksdagshusbron skulle glädjas över, eftersom vi mötte en mobilpratande Shanti Roney. Okej, jag har bara sett honom i tre filmer eller så, men han är riktigt cool som Klasse. Jaa.. man behöver små ljusglimtar.
Träffade Jennie på tåget sedan, och jag hatar att hålla igång samtal, jag är riktigt värdelös på det, faktiskt, eftersom jag har så svårt att prata om saker som jag absolut inte är intresserad av egentligen.
Jag hade tänkt det som skönt att komma hem tidigt, men jag hade fel, och jag visste egentligen att jag skulle ha fel. Det enda som var lite bra var att det gav mig en chans att få vara ensam i det stora huset för en gångs skull, men det var inte länge, Joakim kom med tåget efter mig, tjugo minuter senare. Och det var väl efter det jag hade ett mentalt breakdown eller liknande. Inte så farligt som jag kanske får det att framstå, men det kändes så otroligt..lågt en stund där att jag trodde att jag skulle bli tvungen..jag vet inte vad jag tänkte eller trodde, men det kändes inte hoppfullt direkt. Dessutom ringer Micke någonstans på slutet av psykbrytet och ber mig komma ner och hjälpa till med maten. Jag hatar mat. Jag hade verkligen ingen aptit idag, men jag visste att jag var tvungen, jag skulle inte kunna ta några mackor senare på kvällen, eftersom vi bara har ostsnuttar [hatar väldigt använda ostar], gammal skinka, och ingen salami hemma. Men kaviar har vi, påpekade Micke. Oh, really. My lucky day then.
Förresten, enligt något horoskop i någon av Linneas tidningar, skulle det vara min lyckodag igår. Jag tror inte att det var det, om jag ska vara ärlig...
Andrea har inte svarat på mitt sms ännu, vilket känns lite jobbigt, även om det ännu är tidigt, eftersom jag då inte vet när och var jag ska vara imorgon. Fast på något sätt måste jag kunna ta mig till Nacka gymnasium. Vi har antidrogdag imorgon, jätteroligt [fast allting är bättre än fyra timmars arbetssätt och lärande], och eftersom vi inte har någon egen aula måste vi låna NG's, och jag hittar inte dit, inte Andie heller, så det ska bli väldigt spännande. Jag minns inte ens vilka aktiviteter vi valde. Det blir säkert jätteintressant iaf.
Jag önskar att det fanns en stig eller väg här i närheten som man kunde följa utan att riskera att bli sedd från en massa hus och stugor. Visserligen skulle jag kunna gå in i Fårskogen, där jag och Malin tassade runt förut, men jag orkar inte gå vilse eller så. Jag orkar ingenting.
Jag försov mig i morse. Det gjorde ingenting, jag räknade ut att jag bara skulle missa tjugo minuter matte, så jag besparade mig själv paniken. Jag förstår inte hur jag ska klara av matematiken, jag kanske borde prata med Helena, min mattelärare, men hon..är så märklig, jag kan inte riktigt förmå mig.
På lunchen satte jag mig vid Sabina, Nora, Sophia och den nyvärvade gängmedlemen Anna, och allting kändes jättekonstigt. Det var liksom..fel. Jag tror att allting har med image att göra, och att det har blivit värre de senaste dagarna, kanske är det Annas fel (tänk vad det är skönt att ha någon att skylla på^^), kanske inte. Kanske är det mitt eget. Egentligen vet jag inte varför jag bryr mig, jag kan bara inte låta bli.
Sedan, engelska. Beskedet om att vi inte skulle vara i skolan, utan åka in till Medborgarplatsen för att promenera mellan valstugorna var befriande, det betydde låg koncentrationsnivå och att vi skulle sluta tidigare. Perfekt. Jag och Andie drog oss undan så fort vi kunde, efter att ha haft en argumentslös diskussion om röda och blå åsikter.
Vi gick Götgatan, förbi Slussen, ner i den vidriga tunneln, och igenom Gamla stan. Vi valde bort tunnelbanan, vilket jag på Riksdagshusbron skulle glädjas över, eftersom vi mötte en mobilpratande Shanti Roney. Okej, jag har bara sett honom i tre filmer eller så, men han är riktigt cool som Klasse. Jaa.. man behöver små ljusglimtar.
Träffade Jennie på tåget sedan, och jag hatar att hålla igång samtal, jag är riktigt värdelös på det, faktiskt, eftersom jag har så svårt att prata om saker som jag absolut inte är intresserad av egentligen.
Jag hade tänkt det som skönt att komma hem tidigt, men jag hade fel, och jag visste egentligen att jag skulle ha fel. Det enda som var lite bra var att det gav mig en chans att få vara ensam i det stora huset för en gångs skull, men det var inte länge, Joakim kom med tåget efter mig, tjugo minuter senare. Och det var väl efter det jag hade ett mentalt breakdown eller liknande. Inte så farligt som jag kanske får det att framstå, men det kändes så otroligt..lågt en stund där att jag trodde att jag skulle bli tvungen..jag vet inte vad jag tänkte eller trodde, men det kändes inte hoppfullt direkt. Dessutom ringer Micke någonstans på slutet av psykbrytet och ber mig komma ner och hjälpa till med maten. Jag hatar mat. Jag hade verkligen ingen aptit idag, men jag visste att jag var tvungen, jag skulle inte kunna ta några mackor senare på kvällen, eftersom vi bara har ostsnuttar [hatar väldigt använda ostar], gammal skinka, och ingen salami hemma. Men kaviar har vi, påpekade Micke. Oh, really. My lucky day then.
Förresten, enligt något horoskop i någon av Linneas tidningar, skulle det vara min lyckodag igår. Jag tror inte att det var det, om jag ska vara ärlig...
Andrea har inte svarat på mitt sms ännu, vilket känns lite jobbigt, även om det ännu är tidigt, eftersom jag då inte vet när och var jag ska vara imorgon. Fast på något sätt måste jag kunna ta mig till Nacka gymnasium. Vi har antidrogdag imorgon, jätteroligt [fast allting är bättre än fyra timmars arbetssätt och lärande], och eftersom vi inte har någon egen aula måste vi låna NG's, och jag hittar inte dit, inte Andie heller, så det ska bli väldigt spännande. Jag minns inte ens vilka aktiviteter vi valde. Det blir säkert jätteintressant iaf.
Jag önskar att det fanns en stig eller väg här i närheten som man kunde följa utan att riskera att bli sedd från en massa hus och stugor. Visserligen skulle jag kunna gå in i Fårskogen, där jag och Malin tassade runt förut, men jag orkar inte gå vilse eller så. Jag orkar ingenting.
Kommentarer
Trackback