Söndag.
Jag vaknade ungefär åtta i morse. Kanske tidigare. Jag vaknade av Julia, skulle jag tro, som var först upp och började göra iordning frukost till sig själv och Molly. Jag låg kvar ett tag, nästan en halvtimme, och lyssnade, jag älskar det, att ligga vaken och lyssna på alla ljuden, på alla samtal och på allt som händer. Det är en speciell känsla. Sedan när jag hörde att Anton började vakna, klädde jag på mig och klättrade ner för stegen, ner till köket och tv 4:s barnprogram.
Julia och Molly skulle gå bara en halv timme senare, de stressade sig igenom äggmackor, tandborstning och hundpromenad, och lämnade snart mig och Anton ensamma i tv-soffan.
Jag har aldrig varit med Anton, liksom umgåtts med Anton utan att Julia varit med tidigare. Tanken kändes ganska konstig, men när jag väl var där kändes det ganska normalt, förutom att jag aldrig känner mig normal tillsammans med honom eller Julia.
Julia skulle spela handbollsmatch klockan fem, Anton och jag skulle komma till Ösmo halv fem, för att kunna heja på, och fram tills ungefär halv fyra hade vi några timmar att fördriva.
Vi såg klart på det otroligt dåliga barnprogramet, sedan satte vi på The woodsman, som Julia och Molly redan sett, för att känna att vi inte slösat bort pengarna. Och den var bra, faktiskt. Mysig. Fast att Nils-Petter Sundgren givit den fem solar var lite..överdrivet kanske, men en fyra, visst.
Klockan var bara elva, men jag hade inte ätit frukost, så vi bestämde oss för att laga lunch. Vi lyssnade på gammal progg och gammal jazz och Bruce Springsteen medan vi städade upp i köket och stekte varsin vegetarisk hamburgare.
Av någon anledning hamnade vi på golvet uppe på loftet. Vi lyssnade på Rickard Wolff och satt på golvet, och Anton började gå igenom gamla minnen, foton, tidningsutklipp, diverse saker ["Jag går här. Jag går här. Jag hoppas att jag kommer fram till verkligheten."], och att gå igenom andras minnen på det sättet blir lätt obehagligt, men inte idag, inte med Rickard Wolff. Jag satt däruppe och såg ner på vardagsrummet, och Anton/Julia-känslan var spårlöst försvunnen (hoppas att den aldrig aldrig kommer tillbaka..) och hade ersatts av något mycket mer bekvämt, något mycket mer avslappnat.
Det kändes som om vi satt där uppe jättelänge, men det hjälpte tydligen inte, vi hade fortfarande mycket överflödig tid. Och det var då Anton föreslog att vi skulle åka ut med mopeden, till ett berg han kände till, ett fint ställe, där han inte varit på flera år. Det lät bra. Jag ville komma ut. Först åkte vi till Shell och lämnade tillbaka filmen, sedan vidare till Konsum, där jag köpte en lyxig muffin med blåbär, och Anton ett wienerbröd. Så fortsatte vi.
Det var en ganska bra bit in på en skogsväg, och som om det inte var långt nog, så missade vi den andra avfarten och fick lov att ringa till Birgitta och fråga om vägen. Vi hittade fram till slut, och klättrade ("klättrade") upp till toppen. Jag måste erkänna att det var otroligt vacker däruppe, utsikten över havet, och solen och den relativt varma luften som gav den där sommarkänslan, och tysthet, det var inte knäpptyst, men där fanns inga störande ljud.
Vi satt vid den där bänken i två timmar. Det var..så skönt att bara komma ut, mitt i ingenstans, sitta där och bara lyssna, jag lyssnade och Anton berättade, så där som jag vill att det ska vara, och för en gång skull gjorde det mig ingenting att jag tagit på mig den rollen. Det var snarare en lättnad att se att den...kom till användning.
När jag tidigare suttit i Antons vardagsrum hade jag fått en ingivelse om att jag ville stanna där länge, eller åtminstone återvända snart, det var verkligen en plats som utan att vara särskilt speciell, träffade mig. Samma sak kände jag uppe på Vårdberget, det var verkligen en plats att komma tillbaka till.
Sen fick vi iaf lov att åka därifrån, för att hinna hämta mina grejer och sedan komma i tid till matchen. Birgitta hade kommit hem när vi kom tillbaka, och hon var inte alls som jag hade förväntat mig. Det kan ha berott på att hon varit på Tallin-kryssning hela helgen, jag hoppas det, för efter Julias berättelser hade jag förväntat mig en.. glad och konstig och framåt människa, något som den Birgitta jag träffade idag inte stämde in på. Jag har träffat Antons pappa också, en gång, utan att pratat med honom iofs, men han verkar vara ungefär likadan, kanske båda är lite bittra av sig, i sådana fall förlåter jag Anton en del av hans dåliga sidor, för de är verkligen förståeliga.
Vi kom för tidigt till matchen, så vi gick runt på Ica i Ösmo en stund. Det kändes jätte-B, men vi hade verkligen ingenting bättre för oss. Anton köpte ett paket tryffel och betalade med enkronor, jag fick smaka en och mådde illa bara efter den, medan Anton åt upp hela paketet, med lite hjälp av Julia.
Innan Julia skulle spela, spelade Ösmo herrhandbollslag mot typ Tungelsta eller så, och det såg verkligen så..motbjudande ut. Tjocka, skäggiga försummade trettioåringar springer runt och svettas i en liten gymnastiksal och representerar Ösmo. Tragic.
När Julia och hennes lag spelade var det mycket intressantare, men då hade både jag och Anton blivit för trötta för att verkligen koncentrera oss. Anton (och Julia, och Carro och de flesta andra jag känner) blir speedad när han blir trött, och jag blir tvärtom, bara..trött, liksom. We're quiet a bad combination.
De förlorade iaf, med ett poäng, och efter matchen väntade jag och Anton utanför lokalen på att Julia skulle göra sig färdig, bara för att skiljas åt igen, eftersom Yngve skulle skjutsa ut henne till Torö. Anton tog mig ner på mopeden till tågstationen, men han hade tagit fel på tågtid, och vi upptäckte att det var hela fyrtio minuter innan nästa tåg skulle gå. Just bad luck. Så, Vi åkte och tankade, och försökte ta lång tid på oss. Sedan brainstormade vi efter något att göra, och Anton kläckte idéen att vi skulle åka till kyrkogården. Varför jag tyckte att det var en bra idé vet jag inte, varför man tycker om att gå på kyrkogårdar vet jag inte heller, men jag tycker om det, det är stämningsfullt på något sätt, lite obehagligt, lite lockande, ungefär som mitt tidigare favoritord identisk. Vi gick runt bland stenarna ett tag, pratade, kollade döds- och födelsedatum tills det var dags för mig att åka hem, och den här dagen känns som en av de längsta på senare tid, och det brukar vara väldigt negativt, men inte idag. Verkligen inte idag.
Julia och Molly skulle gå bara en halv timme senare, de stressade sig igenom äggmackor, tandborstning och hundpromenad, och lämnade snart mig och Anton ensamma i tv-soffan.
Jag har aldrig varit med Anton, liksom umgåtts med Anton utan att Julia varit med tidigare. Tanken kändes ganska konstig, men när jag väl var där kändes det ganska normalt, förutom att jag aldrig känner mig normal tillsammans med honom eller Julia.
Julia skulle spela handbollsmatch klockan fem, Anton och jag skulle komma till Ösmo halv fem, för att kunna heja på, och fram tills ungefär halv fyra hade vi några timmar att fördriva.
Vi såg klart på det otroligt dåliga barnprogramet, sedan satte vi på The woodsman, som Julia och Molly redan sett, för att känna att vi inte slösat bort pengarna. Och den var bra, faktiskt. Mysig. Fast att Nils-Petter Sundgren givit den fem solar var lite..överdrivet kanske, men en fyra, visst.
Klockan var bara elva, men jag hade inte ätit frukost, så vi bestämde oss för att laga lunch. Vi lyssnade på gammal progg och gammal jazz och Bruce Springsteen medan vi städade upp i köket och stekte varsin vegetarisk hamburgare.
Av någon anledning hamnade vi på golvet uppe på loftet. Vi lyssnade på Rickard Wolff och satt på golvet, och Anton började gå igenom gamla minnen, foton, tidningsutklipp, diverse saker ["Jag går här. Jag går här. Jag hoppas att jag kommer fram till verkligheten."], och att gå igenom andras minnen på det sättet blir lätt obehagligt, men inte idag, inte med Rickard Wolff. Jag satt däruppe och såg ner på vardagsrummet, och Anton/Julia-känslan var spårlöst försvunnen (hoppas att den aldrig aldrig kommer tillbaka..) och hade ersatts av något mycket mer bekvämt, något mycket mer avslappnat.
Det kändes som om vi satt där uppe jättelänge, men det hjälpte tydligen inte, vi hade fortfarande mycket överflödig tid. Och det var då Anton föreslog att vi skulle åka ut med mopeden, till ett berg han kände till, ett fint ställe, där han inte varit på flera år. Det lät bra. Jag ville komma ut. Först åkte vi till Shell och lämnade tillbaka filmen, sedan vidare till Konsum, där jag köpte en lyxig muffin med blåbär, och Anton ett wienerbröd. Så fortsatte vi.
Det var en ganska bra bit in på en skogsväg, och som om det inte var långt nog, så missade vi den andra avfarten och fick lov att ringa till Birgitta och fråga om vägen. Vi hittade fram till slut, och klättrade ("klättrade") upp till toppen. Jag måste erkänna att det var otroligt vacker däruppe, utsikten över havet, och solen och den relativt varma luften som gav den där sommarkänslan, och tysthet, det var inte knäpptyst, men där fanns inga störande ljud.
Vi satt vid den där bänken i två timmar. Det var..så skönt att bara komma ut, mitt i ingenstans, sitta där och bara lyssna, jag lyssnade och Anton berättade, så där som jag vill att det ska vara, och för en gång skull gjorde det mig ingenting att jag tagit på mig den rollen. Det var snarare en lättnad att se att den...kom till användning.
När jag tidigare suttit i Antons vardagsrum hade jag fått en ingivelse om att jag ville stanna där länge, eller åtminstone återvända snart, det var verkligen en plats som utan att vara särskilt speciell, träffade mig. Samma sak kände jag uppe på Vårdberget, det var verkligen en plats att komma tillbaka till.
Sen fick vi iaf lov att åka därifrån, för att hinna hämta mina grejer och sedan komma i tid till matchen. Birgitta hade kommit hem när vi kom tillbaka, och hon var inte alls som jag hade förväntat mig. Det kan ha berott på att hon varit på Tallin-kryssning hela helgen, jag hoppas det, för efter Julias berättelser hade jag förväntat mig en.. glad och konstig och framåt människa, något som den Birgitta jag träffade idag inte stämde in på. Jag har träffat Antons pappa också, en gång, utan att pratat med honom iofs, men han verkar vara ungefär likadan, kanske båda är lite bittra av sig, i sådana fall förlåter jag Anton en del av hans dåliga sidor, för de är verkligen förståeliga.
Vi kom för tidigt till matchen, så vi gick runt på Ica i Ösmo en stund. Det kändes jätte-B, men vi hade verkligen ingenting bättre för oss. Anton köpte ett paket tryffel och betalade med enkronor, jag fick smaka en och mådde illa bara efter den, medan Anton åt upp hela paketet, med lite hjälp av Julia.
Innan Julia skulle spela, spelade Ösmo herrhandbollslag mot typ Tungelsta eller så, och det såg verkligen så..motbjudande ut. Tjocka, skäggiga försummade trettioåringar springer runt och svettas i en liten gymnastiksal och representerar Ösmo. Tragic.
När Julia och hennes lag spelade var det mycket intressantare, men då hade både jag och Anton blivit för trötta för att verkligen koncentrera oss. Anton (och Julia, och Carro och de flesta andra jag känner) blir speedad när han blir trött, och jag blir tvärtom, bara..trött, liksom. We're quiet a bad combination.
De förlorade iaf, med ett poäng, och efter matchen väntade jag och Anton utanför lokalen på att Julia skulle göra sig färdig, bara för att skiljas åt igen, eftersom Yngve skulle skjutsa ut henne till Torö. Anton tog mig ner på mopeden till tågstationen, men han hade tagit fel på tågtid, och vi upptäckte att det var hela fyrtio minuter innan nästa tåg skulle gå. Just bad luck. Så, Vi åkte och tankade, och försökte ta lång tid på oss. Sedan brainstormade vi efter något att göra, och Anton kläckte idéen att vi skulle åka till kyrkogården. Varför jag tyckte att det var en bra idé vet jag inte, varför man tycker om att gå på kyrkogårdar vet jag inte heller, men jag tycker om det, det är stämningsfullt på något sätt, lite obehagligt, lite lockande, ungefär som mitt tidigare favoritord identisk. Vi gick runt bland stenarna ett tag, pratade, kollade döds- och födelsedatum tills det var dags för mig att åka hem, och den här dagen känns som en av de längsta på senare tid, och det brukar vara väldigt negativt, men inte idag. Verkligen inte idag.
Kommentarer
Trackback