I'm talking to the ceiling

Just nu känns det så länge sedan jag vaknade i morse att jag inte minns någonting från idag.
Om jag inte tänker efter riktigt noga.
Jag minns att jag var nära att missa tåget, jag minns att det var mycket jobb med kaffeautomaten,
jag minns också att efter det fanns det inget jobb alls och det var väl därför jag satte mig vid elskåpet som inte får blokeras och läste dikter.
Jag hittade en hel del bra dikter i antologin jag läst. Mest imponerad blev jag av Pär Lagerkvist.
Så imponerad att jag gick ner till magasinet och hämtade hans diktbok Ångest.
Sedan gick jag in på kontoret och kopierade alla de bästa dikterna, tio stycken typ, och rullade ihop dem tillsammans med ett par röda papper jag ska använda till feministprojektet.
Först tänkte jag låta bli att ta lunch.
Men sedan kom jag fram till, efter en liten diskussion med mig själv, att lite påvärmd lasagne och en bok fylld med feministkrönikor skulle hjälpa mig att må lite bättre.
Det hjälpte. Linda Skugge är ibland något av det bästa jag vet. Även om jag som sagt inte håller med om allt hon säger.
Min Mark Haddon-bok hade kommit. Det är reservationslånetid, så jag måste läsa ut den den här veckan. Det ska väl gå att ordna. Jag älskar Mark Haddon. Mest som person, jag älskar hans svar i intervjuerna.
Men enligt Läsdagboken tyckte jag om Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, när jag läste den för X antal år sedan. Sjuan skulle jag tro.
Efteråt gallrade jag lite böcker, det är nog min favoritsysselsättning, på ett drastiskt sätt stämpla över Nynäshamns bibliotek-stämpeln med röda tjocka bokstäver som bildar ordet GALLRAD. Jag tycker om det.
Sedan satte jag mig i disken.
Och bara för att jag pratade med Anton över msn igår, och han undrade om jag inte kan skriva texter till den musik han ska göra vilket år som helst, så skrev jag. Allt det jag kom på och alla fina ord jag hade på lager.
Resultatet är inte så viktigt som faktum att jag faktiskt gjorde det.
Irina kom vid två-tiden. Jag tycker om när hon kommer. Hon känns inte alls så krystad att prata med som de andra.
Kanske har det att göra med att hon inte känner något ansvar för mig. Hon pratar med mig som om jag vore vem som helst. Johanna är annars ett socialt geni, men när hon pratar med mig känns det som om hon noga väljer sina ord. Lite så där som när man träffar en björn i skogen, att det dummaste man kan göra är att springa. Hon liksom tänker ut möjligheterna för att hitta det bästa alternativet, och konversation som är planerad blir aldrig naturlig, det är bara att tänka sig en B-film. Så blir det.
Irina är bättre.
Jag hade betydligt fler saker med mig hem än vad jag hade med mig dit.
När jag kom hem gick jag direkt upp till mig och tittade på Sanning eller konsekvens. Bara för att jag läste den boken igår och blev så sugen på att se filmen.
När jag kom på att Alexandra Dahlström är med i den, bestämde jag mig för att ha en Alexandra Dahlström-kväll. Så efter Sanning eller konsekvens, tittade jag på Fucking Åmål (hyperkärlek) och sedan letade jag reda på Tomten är far till alla barnen, men den är så dryg att jag inte orkade se hela.
Resten av kvällen har jag tittat på tv med mamma, som vi brukar göra.
Det liksom behövs för en avrundning av dagen. Visserligen handlade alla program om mord, inte direkt uppiggande, jag kände mig nästan lite obehaglig till mods, men jag var för trött för att vara rädd.
Och jag har alltid undrat varför man, bara för att man sett en skräckfilm, alltid tror att man ska bli mördad av ett monster, när man alla andra dagar är helt övertygad om att monster inte finns. Jag tycker att det är en konstig reaktion.