I'm talking to the ceiling

Ibland är det helt otroligt hur dagar kan gå sakta.
Som igår till exempel.
Det började ju som en bra dag, jag visste att Anton skulle komma på kvällen, och vädret var fint, och jag vaknade inte för sent, så jag slapp känna mig ofräsch och jobbig.
Jag drog fram dynorna till utemöblerna och sedan fällde jag upp parasollet, blandade saft och satte mig där tillsammans med Emma och såg på när mamma planterade blommor och Micke rensade garaget.
När Emma tröttnade på att sitta still, gungade vi istället, eller byggde med lego på trädgårdsbordet, och doppade bragokex i persika/apelsinsaft.
Emellanåt gick jag in till mig och städa lite, som i etapper, först plocka undan lite, sedan ut en stund, sedan dammsuga, och sedan dricka lite mer saft, innan jag tog badrummet. Då tyckte jag att jag hade hunnit med en massa saker, ändå var klockan inte alls mycket.
Jag satte mig med böcker och musik under parasollet, jag bredde mackor till mellanmål, det hjälpte inte, så jag gick in och satte mig vid datorn. Det kommer faktiskt en punkt när man tröttnar på solen.
Över msn fick jag tag på Malin. Henne har jag inte träffat sedan i somras, och jag har inte heller pratat med henne i telefon sedan dess. Nu är det iallafall bestämt att jag ska dit över första maj-helgen. Som traditionerna lyder. Det ser jag mycket fram emot. Förutom att det kostar mig trehundra spänn.
Så bestämde jag mig för att det bästa sättet att fördriva resten av tiden var att titta på film, så jag snodde Joakims otecknade Alice i Underlandet (som inte alls är bra, men som jag ville se för att höra den Falska sköldpaddan sjunga Beautiful soup-sången), och när den nästan var slut ringde Anton och sa att han var inne i mitt hus och undrade var jag var.
Det var skönt att se honom.
Han var trött efter festande och trädgårdsskötsel, han tog en dusch innan vi gick ner och åt pizza, och resten av kvällen ägnade vi åt att titta på Vi fem stoppar spöktåget, och Apornas planet, samt prata fysik och översätta The Shins-låtar (<3), men även kolla in nya band på Arvik aoch dessutom lära känna dem lite bättre.
Idag gick vi upp klockan nio, för att bre mackor och blanda O'boy och ta med oss ut i trädgården. Solen brände redan genom jeanstygen.
Jag ska alltid sitta i gräset och äta frukost.
Sedan tog vi tåget till Västerhaninge, där Anton skulle vänta en timme på sin buss, och jag skulle hålla honom sällskap. Anton köpte glass åt oss båda och sedan gick vi runt på kyrkogården.
På hemvägen lyssnade jag på The Shins, och det är konstigt att jag inte lyssnar mer på dem, köper några skivor, jag har inte en enda, det är underbar sommarmusik.
(Anton tyckte om både Leonard Cohen och Nick Cave, det var bra, tyckte jag)
När jag kom hem stod mamma på uppfarten, Hon berättade att de hade planer på att åka till Ekerö, och att jag gärna fick följa med, och jag tackade ja för att jag skulle slippa undan söndagskänslan.
Så, nu har jag ganska nyligen kommit fram till en otroligt varm bilfärd över diverse öar och broar med stopp vid Drottningholms slott. Emma blev lite besviken när hon inte kunde gå och hälsa på prinsessan.
Solen är ingenting för mig. Jag konstaterar det varje år. Det känns bra ett tag, till det slutar blåsa svala vindar och det plötsligt blir för varmt med linne och man dricker sju liter vatten i skuggan, men det hjälper inte, och jag får svårt att andas, och värmen är det enda man känner. Jag måste vara väldigt överkänslig. Jag föredrar dåligt väder, jag föredrar svalare dagar, duggregn och moln. Eller varför inte en decimeter nysnö? Bara inte sommarsol.
Imorgon ska pappa ringa så att jag kan beställa flygbiljetter till Tromsö <3 Jag vill åka nu!

Och allting omkring dig verkar enkelt och så klart,
men du vet att det kan vara för att du inte är född smart.
Du sköna värld.