I'm talking to the ceiling

Hur beroende kan man bli av en annan människa egentligen?
Jag är inte kär i någon. Ja, förutom Roman Polanski då förstås.
Julia sa till mig idag att hon är rädd att lära känna folk för att hon inte vill släppa dem för nära inpå.
Klassiskt.
Jag känner inte så.
Som sagt, jag träffade Julia idag. Första gången sedan annandag påsk, TRE VECKOR sedan.
Det var så lång tid sedan att jag fick en kram av henne. Det har bara hänt en gång förut, nästan påtvingat (eller hur ska jag uttrycka mig, som om hon kände att hon var tvungen att göra det för att alla andra gjorde det) på avslutningen i nian för snart ett år sedan.
Vi satt i källaren på Sten Sture i Gamla stan och drack cider och pratade lite, men inte länge, för hon måste ta fem- tåget hem.
På tåget citerade jag dikter för henne och vi pratade om det mesta och döpte om oss, och planerade kuppen vi bestämt oss för att genomföra, och att allvaret ska slå in i vårat projektliv. Fast Julia tyckte att allvar var fel ord.
Jag berättade för henne att jag hittat och läst igenom det jag skrivit efter att jag och hon varit på Stockholms gator en hel natt. Vi mindes den natten ett tag tillsammans och självklart ska vi göra om det i år. Ofrånkomligt.
Nu har jag varit hemma i en och en halv timme. Jag har suttit i sängen och nästan läst ut Katarina von Bredow's Räcker det om jag älskar dig, som skulle ha varit tillbaka på biblioteket för tre veckor sedan.
Det enda jag vill göra är att ringa Julia, prata med henne igen, bara veta att hon finns där, på andra sidan luren.
Egentligen skulle det väl duga att prata med vem som helst som bryr sig om mig och skulle förstå mig, men nu för tiden känns det som om Julia är den som känner mig bäst. Konstigt. Den människa jag har känt kortast i mitt liv. Det känns så naturligt att berätta allt för henne, så som det alltid har gjort, hur hon förstår utan att man behöver förklara. Det är en märklig känsla, fortfarande.
Hur många gånger har inte jag suttit för mig själv och önskat att jag skulle få träffa någon som hon.
Det finns fler än Julia förstås.
Jag brukar klaga på att det inte finns några intressanta människor, men jag känner ju flera stycken, vad klagar jag över? Jag har alltid någonstans att vända mig.
Anton brukar säga att jag har ett bra liv och ingenting att vara ledsen över.
Jag ska börja lyssna på Anton. Definitivt.
Om två dagar åker jag till Malin. Det känns 'wierd' tänkte jag säga, konstigt menade jag.
Men samtidigt så självklart. Är det något jag har fått lära mig på senare tid, är det att inte ta någonting för givet.
Banalt, jag vet, men det är bäst att leva efter det. Besvikelse är vardagligt för mig, men alltid lika frustrerande och nedbrytande.

"Vi har uteservering också" säger killen på Sten Stures vänligt.
Julia tittar på mig.
"Det är det vi inte vill" säger hon
"Jaså" ler killen "det som är så fint väder!"

I brist på arbetsuppgifter satte jag mig på ungdom idag och tänkte läsa Per Nilsson's Solprinsen. Jag hann en halv sida innan jag kände att det aldrig skulle gå. Jag skulle aldrig kunna läsa den utan att börja gråta i det tillståndet jag då befann mig i.
Per kan konsten att komma alldeles för nära.
Lockande och skrämmande på samma gång.

Plötsligt har det blivit svårt att hinna med allting, och ingenting har med skolan att göra.
Saker som ska hända radas upp efter varandra. Det är bara bra saker.
Idag fick jag Rufus Wainwright-biljetterna på posten <3

Nu ska jag gå och beställa tågbiljetter!