Hur man verkar smart och intressant.
Back to normal.
Vaknade iofs vid fem och somnade inte om.
Varje gång det blir så, när jag ligger vaken några timmar innan jag går upp, blir jag jättetrött om dagarna och jättelätt irriterad och jag hatar att vara på det humöret.
Idag började Irina hos oss, en tjej som jobbat på bibliotek förut och nu eventuellt ska ta några pass för Gunilla, eftersom hon inte mår så bra. Irina var snäll och lätt att prata med, men inte alls som Annelie som också provade att jobba med oss, men som vi inte behöll mer än en dag för att Helen inte tyckte att det funkade.
Förmiddagens arbete är ofta tråkigt, särskilt om Tatjana hinner sno barnvagnen, vilket hon nästan alltid gör medan jag fifflar med kaffemaskinen, då har jag ingenting att göra.
Så jag satte mig på ung. och läste Per Nilssons "Hälften har pinne", och jag tyckte mycket om slusatsen, ungefär på samma sätt som jag alltid brukar tycka om Pers böcker.
Sedan läste, för första gången i mitt liv, Cosmopolitan. Det måste vara den sämsta tidningen jag någonsin bläddrat igenom, jag föredrar tillochmed mammas Tara före den. Värdelös, säger jag bara, och det enda de pratar om är smink (gärna den dyra sorten som ändå inte fungerar), kläder (snygga kroppar i fula plagg) och snygga kändisar, som ingen människa bryr sig om.
Om majoriteten av tjejerna är så, måste det egentligen vara enkelt att framstå som smart och intressant, bara man avviker något. Ändå är det inte så jag upplever det, men det är nog mest mitt eget fel, och jag bryr mig nog ändå inte om att ändra på det.
Jag köpte min vanliga pasta till lunch, jag är en sådan som håller fast vid en sak när jag äntligen hittat något bra, istället för att testa nya saker, det kan gälla vad som helst, musik, människor eller microrätter. Man kan anta att det finns både fördelar och nackdelar med även det.
Eftermiddagarna blir ibland en enda lång väntan på att något ska hända, ibland frågar folk om saker, men inte ofta, och om de gör det vill de ändå inte prata med mig, för de litar inte på mig. Your lost, säger jag och blir glad när Anders kommer ut med de vanliga sysslorna till mig.
När jag har slutat och går ut, är solen framme och vinden är mer ljummen än sval och allt känns bra, förutom just den där tröttheten.
På gården sitter Joakim och läser en deckare, mamma sitter vid bordet och rättar matteböcker. Först gör jag ordning lite glass med chokladsås och strössel, det börjar bli den säsongen nu, sedan läser jag en bit i Alice i Spegellandet, innan jag hjälper mamma med de sista matteböckerna, upptäcker att Emma somnat i soffan framför Mumin, och går upp till mig för att få tiden att gå.
I Alice i Underlandet (boken) har Den galne hattmakaren blivit osams med tiden, så klockan är alltid fem (eller sex kanske, jag minns inte), så det är alltid tedags och därför sitter de vid ett långbord dukat för många, för att de hoppar till en ny plats när den första koppen blivit lortig. (Vad som händer när de kommit till den punkt där de startade vill Hattmakaren inte svara på).
Jag tycker så mycket om den tanken. Det är bättre än i filmen, där de bara firar sin Vardagsdag, eller Ofödelsedag som det också heter. Det finns visserligen med i Spegellandet, men har inte alls en lika stor roll där, som Disney givit det i filmen.
Jag måste verkligen köpa Alice i Underlandet, för jag tycker så mycket om att läsa den, även om den inte innehåller så bra miljöbeskrivningar som man kunde hoppas på.
Nu har jag suttit inne hos Joakim en stund, tittat på lite gamla Filmkrönikan-recensioner, och sedan läste jag dagens Aftonblad, och det är nog världens bästa tidning, för nu vet jag ju att Justin har hånglat med någon som heter Jessica, och att Will Smith lärde sig Rubic's kub av en svensk! Wow.
Jag funderar på om jag ska ringa Julia eller inte, bestämmer mig för inte, bestämmer mig för att vänta en dag till, samtidigt som jag funderar på att ringa Anton, men väntar även med det. Kanske vill jag helt enkelt inte prata med någon just nu.
Förresten har Ebba & Didrik kommit ut på DVD nu <33 Jag måste ha!
(på The death clock kan man räkna ut när man ska dö, tydligen ska jag leva tills 2070! En lördag, åttonde februari ska jag dö. Det är mer än sextio år kvar. Jag väljer att lita på det)
Slog upp ordet mansgris för säkerhets skull. Det skulle betyda att man har en negativ kvinnosyn. Nää (som vi säger i skåne) det har jag ju inte. På tal om pasta: If something is worth doing, it's worth doing to excess (om det stavas) så, läste jag i en bok i min ungdom och sån är jag. Jag väljer att inte bry mig eller bry mig mycket inte något konstlat mittemellan. Livet är för kort för att man ska hålla på med artiga konversationer.
Det var jag som skrev igen men glömde tydligen namnet. Undrar ibland varför du jobbar och inte går i skola (fast å andra sidan slutade jag själv efter nian för jag ville jobba men det var ju förr i tiden,,,)
Jag praktiserar för att jag inte klarar av att gå i skolan, så jag tog ett år off och det var bästa jag kunde ha gjort. Så enkelt är det.
Jag kan ha fel, men jag tror att praktik är en bättre erfarenhet än skola. Många tvingas utbilda sig i år efter år utan att veta hur det är att ha ett arbete. Det blir ibland inte så bra. Kanske är jag påverkad av hur jag själv gjorde och att det gått "bra" för mig, känns det som.