I'm talking to the ceiling

Jag måste avreagera mig. Jag bryr mig inte om att folk hatar att läsa det.

Sedan jag fick höjd dos av min depressionsmedicin har jag mått ganska bra,
jag har orkat gå upp på morgarna till och med. Jag bemöter folk bättre.
Idag vaknade jag och ville absolut inte gå upp. Jag var hur trött som helst.
Men jag pallrade mig upp iallafall, jag tog på mig Joakims skogshuggarskjorta som han motvilligt lånade ut till mig igår. Det var det enda bra med idag, för jag älskar den skjortan.
Jag lyssnade inte på musik när jag gick till tåget, för jag kunde inte hitta något som passade in på humöret. Det är en ganska typiskt känsla när man mår skit, för man kan inte samla ihop sig själv och avläsa hur man känner sig riktigt. Det enda man kan tänka på är andningssvårigheten.
Jag hade ont i ryggen idag, märkte jag när jag skulle sätta upp böcker. Jag vet inte varför, vad jag har gjort, men det kändes jobbigt att röra sig mellan hyllorna, för det gjorde verkligen ont, det enda jag kunde var att sitta på de superanpassade kontorsstolarna i disken och se upptagen ut. Jag var inte upptagen. Jag hade ryggont och huvudvärk och ångest. Och nästan översvämmade tårkanaler.
Det enda jag har velat göra hela dagen är att prata med någon jag känner.
Jag åt lunch jättefort. Jag ansträngde mig inte för att äta jättefort, men jag kunde inte slappna av.
Irina var här idag. Jag blir glad när hon är där, jag vet inte varför, kanske för att hon är ung och ny och trevlig. Antagligen.
Hon gick ganska tidigt, jag ville att hon skulle stanna, men det sa jag inte, och det skulle inte hjälpa om jag sagt det. Istället letade jag reda på Nynnes dagbok, danska motsvarigheten till Bridget Jones (jag hatar att jämföra), och hon gjorde allting lättare. Verkligen, bara genom att vara helt vardaglig och bra och lätt att sympatisera med.
Ibland så måste jag se upp från boken för att se om någon behövde hjälpt, och om de behövde det kändes det jättejobbigt.
Joakim Kask kom. Tomas var väldigt bra på att hantera Joakim Kask. Han har någon smärre form av psykisk störning, men han är aldrig otrevlig, ändå tycker jag att han är obehaglig att ha att göra med. Jag kan inte prata med normala människor, hur skulle jag kunna prata med honom. Jag önskar att Tomas hade varit där.
Även om man tänker på annat en stund, även om man har saker att göra, glömmer man inte bort ångesten, så där som man kan göra med tråkiga saker, eller jobbiga saker ibland, som barn är väldigt bra på att göra, för den finns där i så många olika former.
Jag kände mig törstig fast att jag drack vatten och hungrig trots att jag precis ätit lunch.
Det kändes som att det inuti mig bara var en stor oreda som jag aldrig skulle lyckas trassla ut igen.
När jag äntligen äntligen skulle gå hem var jag tvungen att lyssna på min låtlista med Taking back Sunday igen, jag som klarat mig utan dem ett bra tag nu, och lyssnat på Five for fighting och Shins istället, men det gick inte längre.
På tåget blev jag förvånad över att jag inte föll i gråt när väktaren sa åt mig att ta ner fötterna från sätet, för det är verkligen så det brukar bli när jag känner mig så här. (Jag tänker på uttrycket 'Falla i gråt' med hatkärlek, det är verkligen ett uttryck hämtat ur smågamla unga kvinnoöden-böcker).
När jag kom hem låg mamma utmattad i soffan, med Emma bredvid sig som tittade på Ariel två.
Jag satte mig ute men hann inte långt i min bok innan Emma kom ut till mig. Först delade vi solidariskt på en isglass, innan vi kastade boll, gungade och tittade på myrstacken. När vi tittat klart på myrorna ville Emma gå ända upp till toppen av kullen som höjer sig bakom min friggebod.
Mitt uppe på den kullen finns en röd stålpinne i marken som talar om att våran tomt till slut, och på andra sidan pinnen stupar det snart ner till huset som ligger precis nedanför.
På den gården går en man, precis när han öppnar ytterdörren för att gå in får han syn på mig och Emma som står och njuter av utsiken över området. Då stirrar han på mig, och till slut ryter han "Det där är våran tomt". Han fortsätter stirra, men när det enda jag gör är att stirra tillbaka (mest för att det tog mig ett tag att förstå vad han sa) går han in. Snart kommer han ut igen och stirrar upp igen, och då drar jag mig tillbaka.
Sedan jag kom hem hade jag börjat återhämta mig, men den där gubben förstörde verkligen mitt humör, och min dag och allting. Hade det varit en vanlig dag hade jag bara tänkt 'Idiot' och gått ner och varit glad för att inte är sån och inte behöver ha något med dem att göra.
Nu sitter jag här och är jätteförbannad. Han ska dö!
När jag kom in sa mamma att de där grannar brukar vara så där. Hon tycker att de är idioter och att jag ska strunta i dem. Det ska jag också men inte idag. Idag ska jag fundera på det mest smärtfulla sättet att dö på.
Kvart över fem ringde jag Julia. Då kunde jag inte vänta längre.
Hon stod mitt ute på ett fält och försökte fältmäta, men hon var också förbannad, så hon ville prata med mig istället. Vi pratade i tolv minuter, sedan kände hon att hon måste hjälpa till, och hon sa att jag skulle ringa senare.
Så nu räknar jag minuterna. Jag väntar också på att pappa ska ringa och ge mig alla uppgifter så att jag kan beställa flygbiljetterna.
Imorgon är det stor risk att jag inte går till biblioteket. Inte om jag känner mig så här, inte en chans.