I'm talking to the ceiling

Idag har jag (funderar):
1. Spelat tv-spel
2. Läst. Först Tio små negerpojkar som jag lovade mig själv att läsa ut igår, men som fortfarande inte är slut, och sedan Pär Lagerkvist diktbok Ångest, helt underbar.
3. Matat fåren med Emma
4. Skrivit ner mina favoritdikter och satt upp dem på väggen tillsammans med lite feministtexter

Det har inte varit en intressant söndag, men det brukar inte söndagar vara.
Jag gick upp tidigare idag än igår, trots att jag var uppe till tre i natt tillsammans med Joakim,
såg min första David Bowie-film (The Hunger) och det slog mig hur snygg han är.
Sedan tittade vi på första säsongen av hey Baberiba som Joakim fick för tio spänn, men som inte är så kul.
Och sedan tittade jag på Fear factor, men Joakim tyckte att det var totalt meningslöst så jag fick titta ensam.
Det var inte heller specielt kul. (Men en massa feministtankar hemsökte mig, så där som de brukar.)

Idag gick jag upp elva, och när jag kom ner till resten av familjen förställde huset värsta sjukstugan, där mamma låg med ögoninflamation och Micke med obotlig trötthet. Jag satte mig med Emma och tittade på Lady och Lufsen 2, vilket är en helt värdelös film.
Vi åt rester till lunch. Det finns få saker jag tycker så illa om som rester.
Jag gick upp till mig och spelade Mickey mouse's adventure på Playstation 1, och kom på varför det alltid går så dåligt för mig på Pappersprins-banan.
När jag dött tillräckligt många gången tog jag fram boken istället.
Agatha Christie's Tio små negerpojkar som jag varit sugen på att läsa ett längre tag nu.
Jag har läst den ett par gånger innan, och redan innan jag läste den första gången visste jag vem som var mördaren, för det hade Elin avslöjat för mig. Men ändå tycker jag om att läsa den. Emellanåt.
Sedan läste jag Ångest och har lovat mig själv att läsa mer Pär Lagerkvist, och jag är glad att han fick Nobelpriset för han är bäst på att skriva dikter, och jag måste läsa om Dvärgen.
Jag har kommit fram till, att anledningen till att jag mått så konstigt den här veckan är att jag är på väg att bli sjuk.
Jag hoppas att det är så, och inte något värre. Sjukdom klarar man sig igenom. Det skulle vara skönt att få vara hemma ett par dagar den här veckan. Men inte imorgon, för då är det Världsboksdagen och då vill jag vara på biblioteket.
Kom förbi. Ni får gratis bok. Det vill jag också ha. Jag kanske har tur.
Nu har jag ringt Julia. Hon skulle ringa tillbaka när hon ätit upp lasagnen.
Jag tror att hon skulle tycka om dikten om bänken. Jag tror att hon skulle förstå vad jag tänker på när jag läser den.
Jag har skrivit ner mina favoritdikter på rosa och rött papper, rivit ut dem och placerat dem på väggen ovanför sängen. De är små fläckar med färg och underbara ord. Jag ska samla på mig fler. Jag älskar dikter. Men först måste jag hitta mer färgat papper. Blått kanske. Det har vi nog hemma.
Jag tände min oljearomlykta. Den sprider vanlijdoft i hela rummet. Jag älskar det. Jag har inte haft den tänd på länge, sedan i julas, när den började brinna och jag trodde att hela huset skulle brinna upp. Det gjorde det inte. Men det var inte tackvare min rådighet.
Den doften, och skenet från ljuset, tillsammans med Regina Spektor i stereon, och dikterna på väggen och väntan på ett samtal från Julia, gör de sista timmarna den här helgen ganska bra.
Julia sa till mig, den stund vi pratade innan hon sa att hon skulle ringa upp, att vi borde skolka någon dag i veckan, och jag önskar att vi kunde skolka alla dagarna och bara göra sådant vi vill göra.
Men det kan vi inte.
Nu ska jag tända rökelse och läsa ut boken och vänta.