Long lost penpal
Idag har jag inte varit på biblioteket, av obvious reasons.
Det gick så dåligt igår och jag var säker på att det skulle gå likadant idag, så jag stannade hemma.
Istället klättrade jag upp på vinden och hämtade ner skokartongen med alla brev som jag fick av mina brevvänner när det bekom sig, när jag var nio.
Detta underbara nittiotal när alla hade platåskor och lyssnade på Markoolio och Britney Spears och dansade till Vengaboys på fritids på fredagarna, och Pokemon dök upp men jag höll mig frortfarande till mina pogs, som jag för övrigt också hittade på vinden. Underbart att kolla igenom
Däremot var breven totalt tragiska.
Maya från Visby, den av mina brevvänner jag minns bäst, berättade för mig i tre brev hur många syskon hon har och vad de heter och hur gamla de är.
I övrigt var det mest ursäkter för att hon skriver så sällan, eller uppmaningar till mig att skriva oftare.
Efter att ha läst hela bunten visste jag fortfarande ingenting om Maya. Mer än att hon har tre syskon förstås.
Josefin däremot var bättre, hon skickade mig bilder på sina djur. Och Michaela berättade hur det var att bo i Spanien.
My ville bara ha svar till sina Mina vänner-böcker, men Sofia hade ett sommarställe i Sorunda (väldigt nära härifrån) och jag blev nästan sugen på att söka upp henne och kolla om hon fortfarande har det. Men bara nästan. För helt ärligt, så minder jag inte henne förrän jag fick se kortet hon skickat med.
Efter det såg jag vidare på Kenny Starfighter, försökte ringa till mamma, tittade på hjärndöda toplistor på hjärndöda musikkanaler, läste Sanning eller konsekvens (jag vet inte varför jag ibland får ryck och läser just den boken) och efter att mamma kom hem fördrev jag lite tid med Emma, hon såg att jag målat naglarna, och hon ville också det, så hon tog sina tuschpennor och nu finns inte en enda ren fläck på hennes händer.
Mamma har iallafall köpt choklad till mig, och mer medecin, så jag ska väl överleva ett par dagar till. Dessutom ska jag ringa till både Julia och pappa innan kvällen tar slut.
Imorgon måste jag dock ta mig till arbetet. Jag kan inte fortsätta så här, och dessutom har jag böcker att hämta och lämna. Och en del CD-skivor. Anton kommer förbi någon dag och hämtar lite saker han glömde. Strumporna har jag emellertid snott, eftersom han fick med sig ett par av mina.
I natt blev jag gift förresten. Det var en ganska makaber dröm. Den bestod mest av min väntan medan alla andra gjorde i ordning. Jag kände mig mest som en bortgift.
Det gick så dåligt igår och jag var säker på att det skulle gå likadant idag, så jag stannade hemma.
Istället klättrade jag upp på vinden och hämtade ner skokartongen med alla brev som jag fick av mina brevvänner när det bekom sig, när jag var nio.
Detta underbara nittiotal när alla hade platåskor och lyssnade på Markoolio och Britney Spears och dansade till Vengaboys på fritids på fredagarna, och Pokemon dök upp men jag höll mig frortfarande till mina pogs, som jag för övrigt också hittade på vinden. Underbart att kolla igenom
Däremot var breven totalt tragiska.
Maya från Visby, den av mina brevvänner jag minns bäst, berättade för mig i tre brev hur många syskon hon har och vad de heter och hur gamla de är.
I övrigt var det mest ursäkter för att hon skriver så sällan, eller uppmaningar till mig att skriva oftare.
Efter att ha läst hela bunten visste jag fortfarande ingenting om Maya. Mer än att hon har tre syskon förstås.
Josefin däremot var bättre, hon skickade mig bilder på sina djur. Och Michaela berättade hur det var att bo i Spanien.
My ville bara ha svar till sina Mina vänner-böcker, men Sofia hade ett sommarställe i Sorunda (väldigt nära härifrån) och jag blev nästan sugen på att söka upp henne och kolla om hon fortfarande har det. Men bara nästan. För helt ärligt, så minder jag inte henne förrän jag fick se kortet hon skickat med.
Efter det såg jag vidare på Kenny Starfighter, försökte ringa till mamma, tittade på hjärndöda toplistor på hjärndöda musikkanaler, läste Sanning eller konsekvens (jag vet inte varför jag ibland får ryck och läser just den boken) och efter att mamma kom hem fördrev jag lite tid med Emma, hon såg att jag målat naglarna, och hon ville också det, så hon tog sina tuschpennor och nu finns inte en enda ren fläck på hennes händer.
Mamma har iallafall köpt choklad till mig, och mer medecin, så jag ska väl överleva ett par dagar till. Dessutom ska jag ringa till både Julia och pappa innan kvällen tar slut.
Imorgon måste jag dock ta mig till arbetet. Jag kan inte fortsätta så här, och dessutom har jag böcker att hämta och lämna. Och en del CD-skivor. Anton kommer förbi någon dag och hämtar lite saker han glömde. Strumporna har jag emellertid snott, eftersom han fick med sig ett par av mina.
I natt blev jag gift förresten. Det var en ganska makaber dröm. Den bestod mest av min väntan medan alla andra gjorde i ordning. Jag kände mig mest som en bortgift.
Kommentarer
Trackback