I'm talking to the ceiling

Jag har längtat efter snön i en månad snart,
ungefär två månader tidigare än förra året.
Kanske vill jag bara att det ska hända någonting,
förändras på något sätt.
Men idag var jag ute och gick med Mio och kände kylan i luften,
och tänkte att det räcker nog, för tillfället.
Jag vill inte vara utan hösten. Men jag vill att den ska skynda sig lite.
Jag tittade på några vinterbilder från förra året, efter att snön hade kommit
(den blev väl permanent ungefär efter att den hade kommit dagen efter julafton)
och allt jag ville göra var att kasta min in i fotografierna.
Göra en snöängel, få snö i skorna, komma in, få av mig de blöta strumporna,
krypa in under en filt, läsa en bok.
Jag kan riktigt känna den där känslan, av kylan som rinner av. Jag behöver den.
Stå och frysa på pendeltågsstationen och vänta på ett tåg som inte ämnar komma.
Det finns så mycket att se fram till.
Men innan vintern kommer, finns det ett antal saker att ta sig förbi.
Min brorsa fyller arton år om en vecka, jag vet inte vad man köper till folk som fyller arton,
iallafall inte som lillasyster, med inte alls så mycket till budget.
Jobbigt.
Jag ska träffa Anton på lördag, tror jag, jag känner starkt att jag behöver träffa någon,
jag saknar Julia väldigt mycket, hon har ringt mig alldeles för lite den här veckan.
I natt ska jag försöka sova.
Natten till idag sov jag inte alls.
Verkligen, inte alls.
Därför har det här inte varit en av de bättre i mitt liv. Jag hatar nätter när jag inte kan sova.
Fuck them.