Young and hostile (but not stupid)
Jag är hos farmor nu, och hon har i sommar fått sin trädgård uppriven, för att de har lagt in jordvärme, och nu är det dags att fixa till det, så jag har fått hjälpa till att lasta jord och hålla på, vilket har varit lite slitsamt i sig, men ändå inte särskilt mycket, inte nu när den värsta värmen har lagt sig.
För det har varit varmt. Otroligt. Olidligt. Jag har badat två gånger, de första gångerna på hela sommaren, förutom i poolen hos Malin förstås.
Men iaf, när jag börjat tröttna på att gå fram och tillbaka med skottkärran på gården, och börja känna tröttheten (jag har blivit väckt de senaste två mornarna, av mobilen båda gångerna, den ena gången ringde Julia, den andra gången skickade fucking tele2 sms till mig), och hungern, för jag har inte ätit så mycket idag, så ringer Anton.
Jag borde bli glad av att Anton ringer, det skulle vara den rimliga reaktionen. Men jag blir inte det. Jag vet inte varför. "Varför låter du så arg?" undrar han, och jag hittar på ett skäl. Någon slags fientlighet väcks i mig. Jag är mycket bekant med den fientligheten, men den brukar aldrig dyka upp så här.
Anton säger att Julia har förlorat sin mobiltelefon, och jag har inte hennes hemnummer längre, så jag säger åt Anton att säga åt Julia att ringa mig, för någonstans känns hon som den enda medicinen.
Jag blev iaf tvungen att avbryta arbetet, för jag kom helt av mig, och känslan tog över mig, och jag kände att det var dags att...skriva av sig lite.
Imorgon kanske jag åker hem. Eller så gör jag inte det. Jag vet inte. Let's see, shall we, som jag brukar säga.
För det har varit varmt. Otroligt. Olidligt. Jag har badat två gånger, de första gångerna på hela sommaren, förutom i poolen hos Malin förstås.
Men iaf, när jag börjat tröttna på att gå fram och tillbaka med skottkärran på gården, och börja känna tröttheten (jag har blivit väckt de senaste två mornarna, av mobilen båda gångerna, den ena gången ringde Julia, den andra gången skickade fucking tele2 sms till mig), och hungern, för jag har inte ätit så mycket idag, så ringer Anton.
Jag borde bli glad av att Anton ringer, det skulle vara den rimliga reaktionen. Men jag blir inte det. Jag vet inte varför. "Varför låter du så arg?" undrar han, och jag hittar på ett skäl. Någon slags fientlighet väcks i mig. Jag är mycket bekant med den fientligheten, men den brukar aldrig dyka upp så här.
Anton säger att Julia har förlorat sin mobiltelefon, och jag har inte hennes hemnummer längre, så jag säger åt Anton att säga åt Julia att ringa mig, för någonstans känns hon som den enda medicinen.
Jag blev iaf tvungen att avbryta arbetet, för jag kom helt av mig, och känslan tog över mig, och jag kände att det var dags att...skriva av sig lite.
Imorgon kanske jag åker hem. Eller så gör jag inte det. Jag vet inte. Let's see, shall we, som jag brukar säga.
Kommentarer
Trackback