I'm talking to the ceiling

Jag är så trött på dikter,
dikter är överskattat.

Idag har jag gjort någonting som jag inte har gjort på länge.
Jag har krupit upp i mitt hörn vid elskåpet som inte får blockeras,
som jag gjorde ofta förut,
innan jag blev botad från min panikångest,
om jag nu blev botad.
För idag slutade lungorna fungera igen.
De kan göra det ibland, det händer,
det är helt okej, det finns sätt att bekämpa det på.
Som att ställa sig framför fläkten och blåsa ut allt man tänker på,
stå där och se ut som att det är väldigt stökigt på O,
och har varit alla dagar den här veckan.

Förresten är det värsta jag vet:
folk som stannar precis innanför ingången i butiken och ser sig förvirrat omkring,
så att vi andra som kommer efter,
och har lite mer koll på läget,
måste stå och vänta på att de ska förstå var de har hamnat.
Alternativet är att knacka dem på axeln och säga Ursäkta,
men de hämtar sig nog inte snabbare för det.