I'm talking to the ceiling

"Jag har en Elle i min väska,
så att det ska se ut
som att jag sitter och tar det lugnt,
och inte går patrull som förut"
sjunger Annika i Säkert!,
som DN förresten kallade för schlager och jag kan inte låta bli att bli irriterad.
I'm all like that.
I min väska bor numer Will och Marcus,
kanske inte mest för att jag ska kunna se upptagen ut, kanske mer för att jag ska kunna vara upptagen.
Ursäkt.
Och jag flyr dit ibland, till dem, de är beredda när som helst att göra mig sällskap,
Will som jag skulle vilja vara och Marcus som jag mer känner mig som.
"Elle, när ska det bli inne att vara som jag,
blek och feg och sävlig och lat?
Jag har köpt varje nummer sen -96
och det som fortfarande gäller är vacker och lycklig,
 och just nu kjol med särskilda veck"
fortsätter Annika.
Självutlämnande, läste jag i någon recension, men jag håller inte med, håller inte med om att det är det mest personliga man kan hitta på skivan, det är väl mer en allmän fråga?
Jag ser mig själv i spegeln och tycker om det jag ser.
Vissa dagar gör man det, vissa dagar inte, jag tycker bäst om dagarna som idag.
Inte för att jag klätt mig särskilt snyggt idag, mammas gamla Jackpot-tröja och mina rutiga EDC, inte alls direkt spännande eller genomtänkt. Det har blivit så mycket tråkigare de senaste veckorna, med kläder. Det kan bero på årstiden, mycket möjligt, det kan bero på att jag behöver köpa nya kläder, eller möjligtvis att jag behöver använda fantasin mer.
Jag orkar inte använda fantasin.
Det hade kunnat vara en bra dag, om inte tågen hade varit inställda.
Visst, bussen ut till storavägen var i tid, men väl där fick jag och min granne stå och dra på oss köldskador i typ tjugo minuter som kändes som ett år, och jag blev arg och en buss körde förbi och jag blev ännu argare.
Men jag hann fram innan någon ätit upp den sista lussebullen, och dessutom har jag börjat vänja mig vid chokladen ur den nya kaffeautomaten, jag värmde mina hände på den heta plastmuggen och tog två pepparkakor, för säkerhets skull, för att kunna ha ett trevligt bemötande idag.
Det är ju ändå Lucia.
Och Anders hade jobb åt mig vilket gjorde att jag fick chans att sitta och smygläsa Pär Lagerkvist, som är det bästa jag vet, och jag kände att jag vill viga mitt liv åt att sitta och läsa gamla Lagerkvist-böcker, andra upplagan från -64.
Nu tänker jag gå och köpa lunch i butiken som inte säljer något ätbart.