I'm talking to the ceiling

Jag vet att jag har klagat över tjocka böcker,
att jag vill att de ska ta slut fort,
men som vid varje regel finns undantag.
About a boy är ett undantag.
Jag vill att den aldrig ska ta slut.
Det har fungerat bra hittills att läsa den flera gånger istället för att önska att den vore tre gånger så lång,
jag tror att jag är inne på min sjunde gång nu, men jag håller inte riktigt räkningen.
Den här gången känns det som en dålig lösning, en lösning som ligger alldeles för långt fram i tiden.
Egentligen är det inte mer story jag vill ha, jag vill inte veta vad som hände sedan, hur saker och ting går, hur relationerna fortskrider, ingenting sådant. Jag vill bara fortsätta träffa människorna, några av de mest utstuderade karaktärerna jag har upplevt.
Jag vet att jag tjatar om det.
Jag vet att det blir mycket snack om Will, till exempel, men jag kan inte riktigt hjälpa att han spelar stor roll för mig.
Det kan låta tragiskt att man lägger ner så mycket tankar och tillit i en människa som aldrig funnits, aldrig kommer finnas, och kanske är det tragiskt, men hellre en påhittad figur som är precis som jag vill att folk ska vara, än ingen alls.
Poängen, å andra sidan, med böcker för mig, oftast, är att det inte behöver vara sanningsenligt.
Inte så att jag vill förlora mig själv i andra världar eller så, inte alls, jag har aldrig gillat fantasy (vilket är en lögn, men det känns bra att säga, jag gillade Guldkompassen väldigt mycket när jag läste den, men jag var å andra sidan tolv år, det känns okej), eller ens böcker som utspelar sig i andra kulturer, jag bryr mig liksom inte, vill inte få reda på saker genom läsning, inte lära mig saker.
Med att inte vara sanningsenlig menar jag mest att man kan få slipa till sanningen lite. Man kan skriva om människor som känns naturtrogna, men dra ifrån och lägga till lite, så att de blir mer intressanta, eller mer originella, och fortfarande lurar man inte läsaren.
Jag har aldrig hört om någon som som skulle likna Will, visst finns cyniska människor, ensamma människor, rika människor, blanka människor, och säkert någon som är en blandning av allting, precis som Will, men de skulle fortfarande sakna något. De skulle definitivt sakna Marcus, ett kärt komplement till Wills obefintliga personlighet, men det är något annat också. Något som Nick med största sannorlikhet har skapat alldeles själv, och som aldrig kommer infrias i ett verkligt sammanhang, men fortfarande inte känns så långt ifrån verkligheten.
Att vilja bli som Will är så en önskan som sällan kommer slå in, jag skulle mycket väl kunna bli cynisk, ensam, rik, kanske till och med blank om jag hade tur, men jag skulle inte kunna träffa en Marcus-motsvarighet, och jag skulle aldrig kunna hitta det där extra med samma självklarhet som Will, det är en bitter tanke, men samtidigt befriande. Jag tror att jag börjar vänja mig vid den.