I'm talking to the ceiling

Will you tell all your friends,
you've got the gun to my head

Idag har allting känts bra.
Det straffar sig alltid.
Nu känns allting dåligt.
Jag önskar att Anton inte var på fest,
och att jag inte träffat honom oavbrutet det senaste dygnet,
för då hade jag kunnat ringa.
Det är jobbigt att sakna något när man inte vet vad,
jag tror att jag bara behöver
1. Sova
2. Träffa Sarah
Egentligen.
Det känns visserligen bra att alla åtgärder ligger nära i tiden,
det känns bra att jag har saker att göra framöver.
Men just nu kan jag inte glädjas åt någonting, vill inte glädjas åt någonting,
vill tycka synd om mig själv,
vill ta mig tid att träffa Dimma min enda allierade.
Istället för att göra något av det jag borde,
sitter jag stilla och lyssnar på Tell all your friends,
känner igen mig i varenda line.
Eller gör jag verkligen det?
Det är nog bara något som hänger kvar egentligen, från svunna tider, som jag inte vågar släppa greppet om, för jag vet inte vad som ska hända, tryggare att stanna. Två tre år bakåt i tiden.
Mannen på tv faller.
Jag faller också,
genom en blåvals aorta.
Jag flyter i mitt eget blodomlopp.

Remind me now to ever act this way again.