I'm talking to the ceiling

Jag har inte skrivit ett normalt inlägg på tre dagar,
och det liksom känns i mig, att jag inte har fått ur mig allt.
För det är verkligen vad jag har bloggen för.
I tisdags, kom jag inte upp. Det har hänt för ofta.
Jag var liksom hemma hela förra veckan, och så orkar jag bara en måndag innan jag bryter ihop och måste åka in till stan, sätta mig på Edenborg och vänta på Julia.
Det var iaf skönt att få träffa henne, sitta avskurna från världen i den röda slitna soffan och vara tysta.
Så köpte vi russinbullar på vägen hem och Julia bjöd återigen hem mig till henne på lördag för födelsedagsfirande. Det känns så skönt att få träffa dem, familjen Nilsson och Anton, men det känns också skönt att ha fredagen tom, bara komma hem, titta på Så ska det låta (familjetradition, jag tycker jättemycket om Peter Settman), och kanske någon dålig film med min brorsa, och sedan veta att man har planer för resten av helgen.
Nästa vecka kanske jag ska träffa Andie förresten, över en bio.
Idag har inte varit ngt speciellt. Mycket bättre än i tisdags, jag har klarat mig hela dagen, igår också faktiskt, det måste vara goda tecken trots allt. Jag och Dorota fick lite tråkigt på slutet, så vi stod i disken och tränade på att säga tex "Det låter spännande", eller "Var ligger busshållplatsen" på japanska. Det gick sådär.
Nästa vecka, måndag och tisdag, har vi stängt, och då ska vi städa istället, jag ska vara med Johanna båda dagarna, först ska vi städa på barn och ungdom, sedan ska jag få vara med när hon har föräldrabokprat. Jag tror att det bli lugna dagar.
Alla hjärtans dag igår var inget att hurra för. Jag menar, jag såg verkligen inget tecken på att det var något speciellt igår, jag försökte se på människorna på tåget om de såg annorlunda ut, kanske hade fina halsband de fått av sina pojkvänner på morgonen, eller bara såg lite gladare ut. Inte alls. Det nämndes inte på jobbet heller. Förutom att Johanna haft en alla hjärtansdag-tävling på barn, men jag vet inte om den är avgjord ännu.
Jag fick iaf veta en sak till om Anders idag: han har inget körkort. Det är en riktig utmaning att ta reda på saker om Anders, om man inte vill fråga rakt på. Så här, jag kan namnen på alla kollegornas barn, förutom Anders', ändå vet jag att han har minst två-tre stycken. Han säger aldrig någonting om sig själv. Jag tor att det är medvetet, för han pratar en del, på fikat och så, och man måste anstränga sig för att inte bli personlig. De vet ingenting om mig heller, men det är ju för att jag inte säger något överhuvudtaget. Jag vet att Johanna har en bror som bor på Gotland, jag vet att Anita och hennes man har skilda sovrum, jag vet att Pirjo har en döende släkting i Finland, alla vill berätta om saker som händer därhemma, men inte Anders. Det är sånt som gör mig nyfiken. Vad har han för skäl att dölja det? Jag tror att han mår allmänt dåligt. Det liksom känns som det. Eller så vill jag bara att det ska vara så. Varför man nu skulle önska en sån sak.
Jag såg igår att det bara är en vecka kvar till sportlovet nu, det känns så otroligt bra, jag vill att det ska bli nu, jag vill åka med pappa ner till Danmark, jag vill bara komma härifrån, så fort som möjligt, byta miljö, få tänka på något annat.
Och ikväll är det Antikrundan. Underbar torsdagsavkoppling.