Dålig idé.
När jag läste Korpens sång, för jättelänge sedan (kollar upp i läsdagboken), 7 november 2004, satt jag en hel dag och bara läste den, stannade upp emellanåt, fortsatte, det var otroligt många frågor han ställde, otroligt många svar jag behövde, och när boken var slut, när jag läst varje ord, från pärm till pärm, förstod jag ändå ingenting. Det kan ju ha varit jag som missat vissa poänger i min iver att få läsa klart, eller så var det bara så, att Per inte vill ge mig alla svaren. Kanske var det så. Jag minns att jag tänkte, när jag satt där i sängen med boken, att om Per varit där just då, så hade jag haft mycket ont att säga honom, inte personligen, jag hade bara behövt ta ut spänningen på honom, en spänning som han hade skapat.
Nu läser jag Svenne.
Jag kan inte säga att det är samma sak nu, men någonstans kan jag ändå dra en parallell. Jag är mer fundersam än arg. Han lämnar inga frågor obesvarade på samma sätt, han får mig bara att undra vad det är han vill mig. Vad är det han vill säga. Kanske drar han nytta av sin roll som lärare, kanske försöker han läxa upp mig, som den naiva tonåring jag är, kanske tycker han att jag borde smaka på verkligheten. Kanske vill han ge mig en inblick i politiken. Hur det fungerar. Kanske vill han lära mig någonting.
Men även om Per Nilsson gärna drar in politik, flyktingfrågor, miljöfrågor, alla möjliga slags frågor, etik, moral, allt sånt där, i sina berättelser, är en uppläxning inte likt honom. Det är inte det han vill, jag förstår det genom erfarenhet, aldrig förut har han haft det som poäng med det han berättar. Små poänger mot våldet har han alltid lagt in, paranteser om respekt och sånt, utan att alls bli blek eller långdragen, och det är ju bra, förstås, förutom att allt sådant prat redan dränkt mig, i skolan och av föräldrar (dock inte mina egna föräldrar, faktiskt), av andra ungdomar, av exakt alla, jag behöver det inte från Per. Visst håller jag med dem, visst ska vi utrota svält och våld och orättvisor och blabla, men det är inte propaganda jag behöver, jag vill inte få min åsikt som något konkret, direkt i händerna. Kanske är det vad Per vill ändra på. Det konkreta. Jag ska nog läsa de restrerande kapitlen och se om jag förstår bättre.
Nu läser jag Svenne.
Jag kan inte säga att det är samma sak nu, men någonstans kan jag ändå dra en parallell. Jag är mer fundersam än arg. Han lämnar inga frågor obesvarade på samma sätt, han får mig bara att undra vad det är han vill mig. Vad är det han vill säga. Kanske drar han nytta av sin roll som lärare, kanske försöker han läxa upp mig, som den naiva tonåring jag är, kanske tycker han att jag borde smaka på verkligheten. Kanske vill han ge mig en inblick i politiken. Hur det fungerar. Kanske vill han lära mig någonting.
Men även om Per Nilsson gärna drar in politik, flyktingfrågor, miljöfrågor, alla möjliga slags frågor, etik, moral, allt sånt där, i sina berättelser, är en uppläxning inte likt honom. Det är inte det han vill, jag förstår det genom erfarenhet, aldrig förut har han haft det som poäng med det han berättar. Små poänger mot våldet har han alltid lagt in, paranteser om respekt och sånt, utan att alls bli blek eller långdragen, och det är ju bra, förstås, förutom att allt sådant prat redan dränkt mig, i skolan och av föräldrar (dock inte mina egna föräldrar, faktiskt), av andra ungdomar, av exakt alla, jag behöver det inte från Per. Visst håller jag med dem, visst ska vi utrota svält och våld och orättvisor och blabla, men det är inte propaganda jag behöver, jag vill inte få min åsikt som något konkret, direkt i händerna. Kanske är det vad Per vill ändra på. Det konkreta. Jag ska nog läsa de restrerande kapitlen och se om jag förstår bättre.
Kommentarer
Trackback