I'm talking to the ceiling

Jag vill träffa Jan. Det finns en chans att det faktiskt funkar. Det finns en chans att allting faktiskt löser sig. I'm telling you, jag skulle göra vad som helst för att det här ska gå över.
Det har iaf hittills varit en bra dag.
Förutom att jag återigen blev påmind om tonårspojkars existens. Jag förstår inte varför jag inte kan få vara lyckligt ovetande. Ösmo-tåget var försenat i morse, så alla som skulle med det kom in i vårat tåg istället, och de flesta av dem är skolbarn, och även om det här gänget med killar, i min ålder, något år yngre eller så, som satte sig i min vagn, inte störde särskilt mycket, inte som dem med snöbollarna, de sprang inte, skrek inte, men jag hörde deras samtal (eftersom min mp3-spelare dog), jag jag blir lika deprimerad varje gång. Inte för att de sa något hemskt eller jobbigt, det vara...var så typiskt tonårskillar. Jag orkar inte riktigt med det.
Siw bad mig om hjälp med sin dator, jag skulle bränna en skiva åt henne, ville hon, och det gör jag gärna, slipper ifrån böckerna en stund, får lite variation. Fast först var jag tvungen att scanna in bilderna hon skulle bränna. Jag har aldrig använt en scanner i hela mitt liv, men det tänkte jag inte säga till henne. Farmor brukar säga att anledningen till att unga är så bra med teknik är att de inte är rädda för någonting, och det stämmer, (fast inte när det gäller Malin) jag är inte rädd för att prova, jag känner ungefär konsekvenserna. Det var inte ett dugg svårt, fast jag drog ut på tiden lite. Jag satt där nere i nästan en och en halv timme, det var en hel del bilder att scanna och redigera. Siw sa att jag är välkommen tillbaka och göra lite annat tråkigt pappersarbete. Jag älskar tråkigt pappersarbete. Sådana där uppgifter som Tomas gav mig, eller som Anders ger mig.
Jag åt potatismos till lunch, det har jag inte ätit på hur länge som helst, det har blivit så mycket pasat på senare tid, fast jag älskar pasta, saknar jag potatisen, särskilt potatismoset. Jag ska tvinga mamma (eller Micke) att göra det någon gång.
Det finns 33.000 böcker i biblioteket, om man avrundar lite, och det är inte så ofta som jag letar efter någon speciell. Men om jag plötsligt får för mig att det är en speciell bok som jag vill läsa, då kan du ge dig fan på att den är försvunnen. Antingen stulen, eller tillbakasatt på helt fel ställe att det är omöjligt att hitta den. Detta kan ges i exempel genom tex Landet Oz, andra delen i serien om sju om Dorothy och Trollkarlen från Oz, men också genom Vi som ser på och nu senast Istället för hip-hop, diktsamling av underbara Daniel Boyacioglu. Den finns inte. Jag blir knäpp. Han har skrivit fyra diktböcker, två har jag läst, en är utlånad, och den sista ska finnas inne men står inte där den står. Skönt, skönt att vi ska ha städdagar på både måndag och tisdagar. Jag kanske får äta semlor med Johanna. Fast först ska vi städa på barn, och jag hoppsa hitta någon av dessa tre försvunna böcker. Dessutom hade en Stefan stuckit av med våran Fucking Åmål i maj för två år sedan. Vad är det här. Man får låna böckerna, inte ta vad man vill ha. Jag hatar människor. De har aldrig tillfört mig något bra.
Förresten sa Anders till mig idag att jag borde läsa Räddaren i nöden. Det vill jag också, för det är en klassiker, och man ska ha läst den, men Anders sa att han läste den när han var arton-nitton, och han tyckte väldigt mycket om den, och att författaren är väldigt cynisk i texten, så nu vill jag verkligen läsa den. Tack Gud för bokrea. Hoppas vi kan åka till Leksand med farmor. Hon ger oss alltid böcker. Förra året köpte jag Per Nilsson, det vill jag göra i år också, fast en annan bok kanske, och så ska jag köpa något till Sarah och Malin.
Jag fick sluta tidigare för Anders bara för att det var fredag och inte hände något vid disken, så nu har jag varit hemma ett tag och hunnit se nästan hela dalmatiner-filmen, tagit en dusch och skrivit ett blogginlägg, plus kommit en bit framåt i min bok. Det blir en fortsatt bra fredag och imorgon ska jag hem till Julia <3 Dessutom håller brorsan på att baka kladdkaka :D