I'm talking to the ceiling

Nu ska jag vara sådär jobbig och skriva ett långt inlägg om vad jag har gjort i helgen.
Det har varit en bra helg.
Jag har träffat Julia och Anton hela helgen. Två dygn i sträck. Och det har känts bra.
Förutom att Antonkänslan infann sig en aning när jag och han sat på Odengatan och väntade på Julia.
Det började i fredags morse, när jag vaknade av ett SMS från Anton, en inbjudan till "myskväll". Ett tecken på att jag skulle överleva även denna helg. Fast Julia var tvungen att dela reklam först, så hon skulle inte komma förrän klockan nio. 
Jag kom fram till Anton vid fyra-tiden,  och vi hade tagit oss an uppgiften att göra ordning inför kvällen. Dock tog vi det lugnt, lyssnade på lite msuik, pratade lite, försökte komma in i stämningen, lyckades. Sedan åkte vi och hyrde film. Anton är en sådan som gärna går runt länge i videobutikerna, och jag tycker om det, vi fingrade på den ena filmen efter den andra, tills jag övertalade Anton att vi skulle hyra Alien, bara för att jag tycker att den är så mysig, och ingen av de andra hade sett den.
Sedan gick vi och handlade. Det var extrapris på chips, det var därför det blev så mycket, plus dipp, och en påse godis, för Julias skull, och lite mat till mig och Anton, wraps som vi åt på Gotland, och flashbacks infann sig naturligtvis, och jag längtar tills våran nästa tripp. Jag hoppas att vi kommer till Köpenhamn någon gång, det skulle vara underbart. Annars blir det väl Arvika nästa, Patrick Woolf kommer, en av Julias absoluta favoriter.

Anton gick in i duschen, jag satte mig på Benkes säng och skrev lite. Det var länge sedan jag skrev lägesrapporter, jag måste ta upp det igen. Bloggen har börjat ta över mitt skrivande.

Julia kom tjugo över nio, utan pluskort måste hon gå ifrån Karlberg, och vi var glada att hon kom fram överhuvudtaget.

Vi började titta på filmen nästan omgående, och det har tydligen blivit rutin för Julia att somna i filmerna vi ser, först Dag och natt, nu Alien. Hon bedyrade att det inte hade att göra med att filmen var tråkig, och det verkade hon inte tycka heller, även Anton verkade tycka om filmen, och jag kände mig nöjd. Det är så jobbigt annars, om man säger att en film är jättebra, låter någon annan se den, och denna person tycker att den är jättedålig. Som när jag såg Million dollar hotel med Julia för typ ett år sedan, hennes favoritfilm, och hon frågade mig ungefär var tionde minut om jag tyckte att den var bra eller tråkig.

Jag fick sova i Benkes säng den här gången, det kändes ovant, som om jag sov i en annan lägenhet, det enda man såg var fåtöljerna och fönstret och jag kände mig helt ensam. Jag föredrar nog Antons säng, jag tycker om att vara lite avskärmad istället för att sova i ett helt öppet rum. Jag blir lätt lite smått paranoid.

Halv tio, jag kände mig mosig, fick i mig en tallrik fil, hjälpte till att städa upp, vi var ute ur lägenheten ganska fort eftersom vi visste att Benke skulle komma hem.

Anton: Nu kommer han

Julia: Han är väl inget monster heller

Först gick vi till Record hunter, det har blivit någon slags utgångspunkt. Anton köpte Flaming lips och vi fortsatte till Stadsbiblioteket. Faktiskt första gången jag var där, förutom förra gången jag var där med samma sällskap, när vi bara satt i Ljudbiblioteket.

Vi satt där länge, det var en vacker byggnad, fylld med böcker, men ändå…kändes det som om jag hade förväntat mig större. Inte en besvikelse, bara ett konstaterande. Jag och Anton gick till Lidl (jag förstår inte att det finns folk som handlar på Lidl),  och köpte tunnbröd, fetaost och ruccolasallad. Sedan satte vi oss alla tre i en trappa precis innanför entrén till biblioteket och intog en uteliggarlunch. Jag älskar våra spartanska måltider.

När planerna sedan skulle smidas, bestämde majoriteten att de ville åka hem till mig. Det var ett snabbt beslut jag inte var beredd på, men ett bra beslut, för så här åtta månader efter att jag började umgås med Anton hade mamma fortfarande inte träffat honom. Kanske tvivlade hon till och med på hans existens.

Så klart skulle Benita krångla, det gör hon alltid, vi satt på i Centralhallen, och Julia blev ledsen förstås, för att det alltid blir så, och jag kom att tänka på förra gången jag såg henne gråta. Jag har upplevt det två gånger, båda på Centralstationen, båda av samma anledning. Första gången var efter balen, när Benita inte lät Julia sova inne i stan för att hon var arg för att vi stuckit ifrån balen. Den här gången tänkte Julia efter ett tag, innan hon bestämde sig för att faktiskt trotsa beslutet, och hon tog tåget hem till mig ändå. Detta visade sig inte få några vidare konsekvenser.

Vi åt pizza och satte oss framför tv:n, såg på Melodifestivalen delvis på ljudlöst, förutom när det var Kristian Luuks tur att prata, jag älskar hans humor.

Sedan väntade vi på att Signs skulle börja, och i väntan utbytte vi erfarenheter, och jag ångrar att jag inte lyssnade mer på Julia, så här i efterhand var det tydligt att hon ville få fram något hon aldrig lyckades med.

Aftonbladet ger Signs ett plus, vilket innebär att de tycker att den är dålig. Jag älskar Signs. Även jag kan inse att det inte är något filmiskt mästerverk, men varför ska det alltid behövas för att man ska få tycka om den? Man måste kunna tänka bort utomjordingarna. Jag är expert på det. Jag tycker om Joaquin Phoenix, jag tycker om M. Night Shyamalan i övrigt, jag tycker om humorn, jag tycker om blandningen av alla möjliga genres, jag tycker om pojken, som kanske är släkt med Macaulay Culkin, eftersom han heter Rory Culkin. På så vis blev det lite utomjordningstema på våran helg. Vi gick och la oss sent, Anton och Julia fick dela på tältsängen, och jag sov ensam i min egen säng, även om den är mycket bredare. De påstod att det inte var något problem.

Julia åkte hem tidigt nästa morgon, hon tog niotåget, som en kompromiss med sin mamma bestämde hon sig för att åka hem och städa. Anton däremot stannade fram till klockan fem, och vi hann göra en hel del, mest jobbade vi med dokumentärfilmen vi håller på med, som handlar om Segersäng, som vi kanske ska lämna in till bibliotekets tävling för ungdomar om vardag. Bäst var när Anton imiterade Emma, 3 år.

Vi hann också äta mer pizza, hjälpa mamma att rätta matteböcker och se på Placid Lake. Varje gång jag ser den filmen inser jag hur extremt dåligt slutet är i förhållande till resten av filmen. Han kanske fick slut på budgeten, vad vet jag. Söt film i övrigt.  

Anton tog femtåget och lämnade mig ensam halvt urdruckna kaffemuggar och smulor av Joakims avancerade kladdkaka.

Det har varit en lång helg, och för första gången på väldigt länge, lång på ett bra sätt.