Heartbeats.
Helgen hittills har varit helt sjukt underbar.
Det är inte många gånger ni hör det från mig.
Det höll på att gå i kras, jag satt på tåget mot Stockholm och ringde till Julia för en lägesrapport, och hon lät helt förtvivlad och sa att det inte skulle funka, och hon bad mig ringa Anton. Det första Anton säger när jag förklarat läget, är "Det ordnar vi", och jag älskar att det finns människor i min omgivning som kan säga så och verkligen mena det. Han ljög inte. Jag ringde till Julia en gång till och allting ordnade upp sig. Så, tillsammans med min DVD-spelare fortsatte jag min resa mot Odengatan.
Det första Julia sa när jag kom in i köket var "Jag har längtat efter att få träffa en vettig människa", och jag visste att det skulle bli en bra kväll.
Jag hade med mig fyra filmer, tre skulle vi se på kvällen, en på morgonen. Anton började koppla in min DVD-spelare, när jag kom på att den är barnlåst. Och jag hade inte med mig fjärrkontrollen. En kris utbröt sig i lägret och Anton började fundera på att gå ner och hyra VHS-filmer istället och allting kändes...misslyckat. Men så frågade Julia om man inte kunde se på DVD i Antons dator, och det gick ju, så vi påbörjade en ommöblering av Benkes dubbelsäng, och sedan låg vi i den och tittade på Sleepy Hollow och Kalle och Chokladfabriken (den sistnämnda mycket bättre andra gången än första, även om jag hatar moralen och slutet).
Det roligaste som hände då var när Anton ställde sig upp i sängen för att hälla upp vatten från vattenflaskan i sitt glas, och Julia inte förstod det, så att hon tog tag i Antons ben, vilket ledde till att han spille hela glaset över Julia.
Det som var meningen från början var att jag och Julia skulle sitta uppe på taket och blåsa såpbubblor,, men det blev inte så, Anton var inte så förtjust i idén, så vi gjorde ordning såpbubblor och gick ut i Vasaparken istället. Julia blåste genom en sax, jag genom en sån där man sticker ner i saker för att kolla om de stått inne i ugnen tillräckligt länge. Det gick helt okej, men vi ville ha bättre. Klockan var halv elva då, men vi gav oss ändå ut på en såpbubblejakt. Om jag någonsin öppnar en butik, oavsett vad den säljer, ska jag ha dygnsöppet och ha ett ställ med såpbubblor alldeles vid ingången.
När vi kom till Hötorget, hade vi varit in i alla 7-eleven i hela stan, och lyckats köpa: batterier, tuggummi och tändare, men inga såpbubblor. Hötorget var helt tomt, jag har aldrig sett det så förut, det var helt underbart, och regnet tilltog, och vi började hoppa i vattenpölarna som bildadts. Det var väl någon slags adrenalinkick, eller någon slags känsla av oåtkomlighet som fick mig att göra det. Vi fortsatte till Drottninggatan, den var lika tom som resten av staden, och vi spang längs den och hoppade i vattnet så att inte en enda del av mig var torr. Det var helt underbart i stan, och vi fortsatte att upprepa norska repliker ur Kalle och chokladfabriken ["inte vilket som helst ekorrn, jeg vil ha et trenet ekorrn!"]. Någonstans på Kungsgatan övergick den underbara känslan av att vara blöt, till en kall känsla, en känsla av att vattnet bet mig genom tyget på mina tighta byxor, och jag ville bara så hem, och mina skor sa "sqwish sqwish" hela vägen tillbaka till Odengatan. Jag fick låna mjukisbyxor och en t-shirt av Anton, och resten av kvällen satt jag väl inlindad i hans täcke, i Benkes dubbelsäng, och höll på att somna till Dag och natt, som både Anton och Julia tyckte om, i lägre eller högre grad. I knew they would.
Jag sov i Antons säng som vanligt, men vi gick inte och la oss förrän halv tre, när filmen äntligen var slut (Anton berättade för mig att jag och Julia varit ute mer än en timme, och det kändes verkligen inte så, tiden går fort när man har roligt^^), och som vanligt sover jag bättre borta än hemma.
På morgonen vaknade jag av Antons mobiltelefon (Kino - The Knife) någonstans mellan nio och halv tio, och jag kände mig inte så totalt trött som jag hade förväntat mig. Julia gick för att köpa yoghurt och jag och Anton städade upp lite. Vi hade en ny plan för morgondagen. Anton bor granne med en leksaksbutik, och dit skulle vi in för att köpa såpbubblor, sedan skulle vi upp på taket, även fast Anton inte tyckte om att vi skulle upp dit i fullt dagsljus, men jag förstår inte att det kan vara kriminellt att sitta där, jag menar, vad är brottet?
Det blåste mer nu än dagen innan, och i Vasaparken, som vi besökte först, direkt efter vårat inköp av såpbubblor, började vi snart frysa om händerna, men många av barnen, och en del vuxna, blev glada av bubblorna, inte minst vi själva, Julia har verkligen fått mig att inse det bra med såpbubblor.
Sedan åkte vi upp till vinden, hissen orkade knappt med oss alla tre på samma gång, trots att den ska hålla för 300 kilo (så mycket väger vi inte). Det var inte riktigt samma känsla av att sitta på taket nu som första gången, dels för att det var så ljust, dels för att...rädslan hade sinat på något sätt, och då försvann också lite av spänningen. Dessutom var det otroligt kallt i vinden. Julia blåste bubblor oavbrutet och Anton lånade min kamera och dokumenterade visiten.
Det går en annan trappa ner från vinden, en smal, läskig, men charmig trappa, som leder förbi övergivna lägenheter, lägenheter med underbart fina dörrar och skyltar. Jag vill flytta in i en av de lägenheterna.
En tid senare, efter att vi ätit pasta med ädelostsås, tog vi oss ner mot Centralstation för att påbörja resan hemåt. Vi tog med oss såpbubblorna på tåget, Julia var lite rädd att folk skulle ogilla att vi blåste i kupéerna, men de sprack ändå så snart att de inte hann nå fram till de övriga passagerarna, vilket gjorde att vi blåste oavbrutet från Stockholm södra till Tungelsta. Ett par brudar som kom förbi sa sarkastiskt att det var fullt normalt att blåsa såpbubblor på pendeltågen. Jag antar att de har ett otroligt roligt liv ("Då säger jag grattis till Torsten")
Bästa citet i helgen:
Julia: Gåsar!
Anton: Gäss
Julia: Är det?
<3
Nästa gång blir det ett attentat. Mot August och de som håller med honom.
Det är inte många gånger ni hör det från mig.
Det höll på att gå i kras, jag satt på tåget mot Stockholm och ringde till Julia för en lägesrapport, och hon lät helt förtvivlad och sa att det inte skulle funka, och hon bad mig ringa Anton. Det första Anton säger när jag förklarat läget, är "Det ordnar vi", och jag älskar att det finns människor i min omgivning som kan säga så och verkligen mena det. Han ljög inte. Jag ringde till Julia en gång till och allting ordnade upp sig. Så, tillsammans med min DVD-spelare fortsatte jag min resa mot Odengatan.
Det första Julia sa när jag kom in i köket var "Jag har längtat efter att få träffa en vettig människa", och jag visste att det skulle bli en bra kväll.
Jag hade med mig fyra filmer, tre skulle vi se på kvällen, en på morgonen. Anton började koppla in min DVD-spelare, när jag kom på att den är barnlåst. Och jag hade inte med mig fjärrkontrollen. En kris utbröt sig i lägret och Anton började fundera på att gå ner och hyra VHS-filmer istället och allting kändes...misslyckat. Men så frågade Julia om man inte kunde se på DVD i Antons dator, och det gick ju, så vi påbörjade en ommöblering av Benkes dubbelsäng, och sedan låg vi i den och tittade på Sleepy Hollow och Kalle och Chokladfabriken (den sistnämnda mycket bättre andra gången än första, även om jag hatar moralen och slutet).
Det roligaste som hände då var när Anton ställde sig upp i sängen för att hälla upp vatten från vattenflaskan i sitt glas, och Julia inte förstod det, så att hon tog tag i Antons ben, vilket ledde till att han spille hela glaset över Julia.
Det som var meningen från början var att jag och Julia skulle sitta uppe på taket och blåsa såpbubblor,, men det blev inte så, Anton var inte så förtjust i idén, så vi gjorde ordning såpbubblor och gick ut i Vasaparken istället. Julia blåste genom en sax, jag genom en sån där man sticker ner i saker för att kolla om de stått inne i ugnen tillräckligt länge. Det gick helt okej, men vi ville ha bättre. Klockan var halv elva då, men vi gav oss ändå ut på en såpbubblejakt. Om jag någonsin öppnar en butik, oavsett vad den säljer, ska jag ha dygnsöppet och ha ett ställ med såpbubblor alldeles vid ingången.
När vi kom till Hötorget, hade vi varit in i alla 7-eleven i hela stan, och lyckats köpa: batterier, tuggummi och tändare, men inga såpbubblor. Hötorget var helt tomt, jag har aldrig sett det så förut, det var helt underbart, och regnet tilltog, och vi började hoppa i vattenpölarna som bildadts. Det var väl någon slags adrenalinkick, eller någon slags känsla av oåtkomlighet som fick mig att göra det. Vi fortsatte till Drottninggatan, den var lika tom som resten av staden, och vi spang längs den och hoppade i vattnet så att inte en enda del av mig var torr. Det var helt underbart i stan, och vi fortsatte att upprepa norska repliker ur Kalle och chokladfabriken ["inte vilket som helst ekorrn, jeg vil ha et trenet ekorrn!"]. Någonstans på Kungsgatan övergick den underbara känslan av att vara blöt, till en kall känsla, en känsla av att vattnet bet mig genom tyget på mina tighta byxor, och jag ville bara så hem, och mina skor sa "sqwish sqwish" hela vägen tillbaka till Odengatan. Jag fick låna mjukisbyxor och en t-shirt av Anton, och resten av kvällen satt jag väl inlindad i hans täcke, i Benkes dubbelsäng, och höll på att somna till Dag och natt, som både Anton och Julia tyckte om, i lägre eller högre grad. I knew they would.
Jag sov i Antons säng som vanligt, men vi gick inte och la oss förrän halv tre, när filmen äntligen var slut (Anton berättade för mig att jag och Julia varit ute mer än en timme, och det kändes verkligen inte så, tiden går fort när man har roligt^^), och som vanligt sover jag bättre borta än hemma.
På morgonen vaknade jag av Antons mobiltelefon (Kino - The Knife) någonstans mellan nio och halv tio, och jag kände mig inte så totalt trött som jag hade förväntat mig. Julia gick för att köpa yoghurt och jag och Anton städade upp lite. Vi hade en ny plan för morgondagen. Anton bor granne med en leksaksbutik, och dit skulle vi in för att köpa såpbubblor, sedan skulle vi upp på taket, även fast Anton inte tyckte om att vi skulle upp dit i fullt dagsljus, men jag förstår inte att det kan vara kriminellt att sitta där, jag menar, vad är brottet?
Det blåste mer nu än dagen innan, och i Vasaparken, som vi besökte först, direkt efter vårat inköp av såpbubblor, började vi snart frysa om händerna, men många av barnen, och en del vuxna, blev glada av bubblorna, inte minst vi själva, Julia har verkligen fått mig att inse det bra med såpbubblor.
Sedan åkte vi upp till vinden, hissen orkade knappt med oss alla tre på samma gång, trots att den ska hålla för 300 kilo (så mycket väger vi inte). Det var inte riktigt samma känsla av att sitta på taket nu som första gången, dels för att det var så ljust, dels för att...rädslan hade sinat på något sätt, och då försvann också lite av spänningen. Dessutom var det otroligt kallt i vinden. Julia blåste bubblor oavbrutet och Anton lånade min kamera och dokumenterade visiten.
Det går en annan trappa ner från vinden, en smal, läskig, men charmig trappa, som leder förbi övergivna lägenheter, lägenheter med underbart fina dörrar och skyltar. Jag vill flytta in i en av de lägenheterna.
En tid senare, efter att vi ätit pasta med ädelostsås, tog vi oss ner mot Centralstation för att påbörja resan hemåt. Vi tog med oss såpbubblorna på tåget, Julia var lite rädd att folk skulle ogilla att vi blåste i kupéerna, men de sprack ändå så snart att de inte hann nå fram till de övriga passagerarna, vilket gjorde att vi blåste oavbrutet från Stockholm södra till Tungelsta. Ett par brudar som kom förbi sa sarkastiskt att det var fullt normalt att blåsa såpbubblor på pendeltågen. Jag antar att de har ett otroligt roligt liv ("Då säger jag grattis till Torsten")
Bästa citet i helgen:
Julia: Gåsar!
Anton: Gäss
Julia: Är det?
<3
Nästa gång blir det ett attentat. Mot August och de som håller med honom.
Kommentarer
Trackback