Måndag
Truly, it has been a good day.
Det började med strömavbrottet igår kväll.
Egentligen älskar jag strömavbrott, men igår lät jag inte riktigt mig själv utnyttja det till fullo.
Jag gick och la mig tidigt, men jag somnade inte förrän efter ett bra tag, kanske mest för att jag inte kunde ha radion igång. Det gjorde ingenting, jag lyssnade på vinden istället. Jag lyssnade på den, och kände empati med dem som känner rädsla istället för inspiration när de hör huset värja sig mot blåsten. De vet inte vad de missar. Jag älskar vinden. Jag älskar regnet.
Två minuter över tolv slogs min taklampa på. Strömmen kom tillbaka. Jag satte på radion och somnade snart om igen.
Jag vaknade klockan sex, låg kvar i sängen och lyssnade på radion i en timme, innan jag gick upp, tidigare än jag brukar, tidigare än jag behöver. Jag hann äta frukost, bläddra igenom kulturdelen sedan dagen innan, borsta tänderna två gånger och byta skosnören i mina skor. Det är iaf fyra saker fler än jag brukar hinna med.
Jag visste att det inte gick några tåg, men när jag kom till stationen stod Kerstin och väntade på mig, och jag fick skjuts ut till stora vägen. Bussen kom bara en liten stund senare. Jag älskar att åka buss, mycket härligare än att åka tåg. Mer avskilt, tystare. Som när jag åkte till Arlanda strax efter jul. Det var kolsvart ute, gatlyktorna var det enda man såg från fönstret, jag lutade pannan mot fönstret och lyssnade på Counting crows. Efter fyrtiofem minuter var vi framme, men jag ville bara fortsätta.
Tiden på jobbet fortskred som vanligt. Jag tycker om det. Jag lånade lite filmer, även om jag vill komma ur min filmperiod och tillbaka till böckerna. Jag har så många böcker att läsa.
Hela dagen var jag på bra humör, det kändes som om ingenting skulle kunna förstöra det, och hur ofta känner jag så? Jag minns inte senaste gången. Därför tyckte jag inte att det gjorde någonting att tågen inte gick hem heller, jag fick ta bussen, men Kerstin väntade inte vid Preem, så jag fick gå de tre kilometrarna längs vägen in till det nya området. Jag hade inget problem med att promenera, jag trivdes med det. När jag stod ensam på vägen precis mellan de två åkrarna, med skogen framför mig och Round here i mp3-spelaren, kunde jag ha befunnit mig var som helst. Men så dog min mp3-spelare, och då ville jag bara skynda mig hem. Jag hade tyckt mycket mera om det, om det inte hade kommit så många bilar. Jag har trafikpanik, och vill alltid kasta mig av vägen så fort jag hör motorljud. Jag vet inte var det kommer ifrån.
Bredbandet funkade inte när jag kom hem, så jag satte mig med en bok istället. Det är det som är felet, jag vet ju det. Sedan vi fick bredband har jag fått mycket färre saker gjorda. Det är ett beroende, och jag vill bli av med det, men jag kan inte riktigt. Jag får verkligen försöka. Jag får nog träffa Julia oftare.
Ikväll är det Ett herrans liv, gästat av Bert Karlsson, jag hoppas på mycket utrymme för mina tv-hjältar. I love them.
Det började med strömavbrottet igår kväll.
Egentligen älskar jag strömavbrott, men igår lät jag inte riktigt mig själv utnyttja det till fullo.
Jag gick och la mig tidigt, men jag somnade inte förrän efter ett bra tag, kanske mest för att jag inte kunde ha radion igång. Det gjorde ingenting, jag lyssnade på vinden istället. Jag lyssnade på den, och kände empati med dem som känner rädsla istället för inspiration när de hör huset värja sig mot blåsten. De vet inte vad de missar. Jag älskar vinden. Jag älskar regnet.
Två minuter över tolv slogs min taklampa på. Strömmen kom tillbaka. Jag satte på radion och somnade snart om igen.
Jag vaknade klockan sex, låg kvar i sängen och lyssnade på radion i en timme, innan jag gick upp, tidigare än jag brukar, tidigare än jag behöver. Jag hann äta frukost, bläddra igenom kulturdelen sedan dagen innan, borsta tänderna två gånger och byta skosnören i mina skor. Det är iaf fyra saker fler än jag brukar hinna med.
Jag visste att det inte gick några tåg, men när jag kom till stationen stod Kerstin och väntade på mig, och jag fick skjuts ut till stora vägen. Bussen kom bara en liten stund senare. Jag älskar att åka buss, mycket härligare än att åka tåg. Mer avskilt, tystare. Som när jag åkte till Arlanda strax efter jul. Det var kolsvart ute, gatlyktorna var det enda man såg från fönstret, jag lutade pannan mot fönstret och lyssnade på Counting crows. Efter fyrtiofem minuter var vi framme, men jag ville bara fortsätta.
Tiden på jobbet fortskred som vanligt. Jag tycker om det. Jag lånade lite filmer, även om jag vill komma ur min filmperiod och tillbaka till böckerna. Jag har så många böcker att läsa.
Hela dagen var jag på bra humör, det kändes som om ingenting skulle kunna förstöra det, och hur ofta känner jag så? Jag minns inte senaste gången. Därför tyckte jag inte att det gjorde någonting att tågen inte gick hem heller, jag fick ta bussen, men Kerstin väntade inte vid Preem, så jag fick gå de tre kilometrarna längs vägen in till det nya området. Jag hade inget problem med att promenera, jag trivdes med det. När jag stod ensam på vägen precis mellan de två åkrarna, med skogen framför mig och Round here i mp3-spelaren, kunde jag ha befunnit mig var som helst. Men så dog min mp3-spelare, och då ville jag bara skynda mig hem. Jag hade tyckt mycket mera om det, om det inte hade kommit så många bilar. Jag har trafikpanik, och vill alltid kasta mig av vägen så fort jag hör motorljud. Jag vet inte var det kommer ifrån.
Bredbandet funkade inte när jag kom hem, så jag satte mig med en bok istället. Det är det som är felet, jag vet ju det. Sedan vi fick bredband har jag fått mycket färre saker gjorda. Det är ett beroende, och jag vill bli av med det, men jag kan inte riktigt. Jag får verkligen försöka. Jag får nog träffa Julia oftare.
Ikväll är det Ett herrans liv, gästat av Bert Karlsson, jag hoppas på mycket utrymme för mina tv-hjältar. I love them.
Kommentarer
Trackback