Misery loves me.
Idag är det måndag.
Det kändes i morse i mitt huvud, men det var ändå ganska lätt att ta sig upp, det var ändå en ganska bra morgon. Jag hann inte äta något förstås, det var synd, för jag var hungrig. Men jag glömde snart bort det. När jag kom till stationen och jag var några minuter tidig, och jag ställde mig vid den första kuren och såg ut över landskapet. Snön har legat några dagar nu, men jag blir fortfarande lika lycklig när jag ser den. Som Narnia, kändes det, som det gnistrande snölandskapet i sagolandet Narnia. Jag kände mig upprymd och nästan lycklig.
Jag smet undan mina plikter. Inte fullt, jag drog fram en stol och började städa på ungdomsfaktan, men samtidigt läste jag en bok jag hittade där, en väldigt tunn bok, en kvinna som skrev om några minnen hon hade från sin barndom, sin skolgång, när hon blivit mobbad. Hon skrev om ensamheten som något hemskt. Låter det känslokallt om jag säger att jag aldrig förstått mig på de som blivit mobbade. Jag vet att mobbarna väljer svaga offer, men jag är också svag, och jag skulle aldrig låta det hända. Okej, när jag var sju kanske. Inte nu, inte för några år sedan heller. Inte sedan...sedan femman kanske, fyran. Låter det dumt när jag säger att jag aldrig skulle låta dem göra så? Jag skulle inte sätta emot, det är inte det jag menar. Det skulle inte hjälpa antar jag, och jag skulle aldrig våga. Eller blir behovet av att vara en av dem, större när man inser att det är totalt omöjligt. Lite som att man inte saknar det innan det är borta. Kvinnan som skrivit boken, skrev att hon hatade att hon inte fick vara med. Jag valde bort att vara med när jag var liten. Jag ville alltid vara för mig själv. Inte för att jag inte fick, för att de inte tyckte om mig. Jag skulle alltid få vara med Tessan och Filippa, om jag ville. Jag ville inte. Inte förrän Sarah kom. Henne ville jag vara med. Fast det fanns saker i boken jag kände igen mig i. Inte för att jag blivit mobbad. Det har jag inte. Inte för att jag kan säga motsatsen heller. Finns det förresten en motsats till mobbad? Kanske inte. Men jag känner igen det där...med osäkerheten. Den kom av sig själv för mig, jag behövde inga andra ungar som var på mig varje rast. Osäkerheten kom av sig själv, och den lever kvar, min största fiende, jag hatar den, den lever i mig, som ett djur, äter av mig, äter mina döda förhoppningar och drömmar. En asätare, är osäkerheten och snart kommer den ha ätit upp hela mitt innanmäte. Ja. Det är så det känns. Ibland. Fast andra gånger känns det helt tvärtom. Som om ingen någonsin kommer att kunna göra mig illa. Men är det det jag är rädd för? Att såras? [Jag minns den frågan på "Pratsvenskan" i sjuan "Vad är ni mest rädda för", Emma sa att hon var rädd för att bli sårad, jag sa att jag var rädd för att bli kvar där. Jag är itne kvar, men Emma kommer med all säkerhet bli sårad igen.] Nej. Jag ska nog klara det också. Jag vet inte vad jag är rädd för. Faktiskt. Mer än den där listan jag gjort upp. Med femton punkter, än.
Jag började nästan gråta när jag läste Klassresan. Fan. Den är skriven för tolvåringar. Om tolvåringar. Barnen i boken är så deprimerande att läsa om att jag inte vet var jag ska ta vägen. Kanske hade jag varit så där om jag växt upp i Stockholm? Har det med det att göra, att vi bodde för långt bort från ställen där allt händer. Snälla och oskyldiga var vi. Tjejerna året under mig blev kära jämt, mest i Emil och Henrik, alla har varit kär i Emil eller Henrik. Inte jag. Helena var kär i Andreas förstås, han var väl andra pris. Sarah var ju ihop med honom i typ en vecka. Inte ens då visste hon varför. Lisen var väl mest kompis med killarna. Jag tyckte alltid att Lisen var så cool. Det tycker jag nog fortfarande. Nej. Vi höll inte på med sånt, i våran årskurs. Linda, Tessan, Filippa, Annika, Michaela, Sara, alla de tjejerna höll på med sådana saker. Vi hade gått i samma klass i fyra år, några av oss, men ändå hade vi blivit så olika. Jag vet inte varför. Jag vet varför. Det är ungefär som i min gamla klass i Nynäs. Jag, Julia och Carro var de enda i klassen som inte bodde i Nynäs. Carro och Julia var de enda jag tyckte om. Vi skrev en uppsats om perspektiv. En flummig uppsats. Jag har kvar den.
På eftermiddagen fortsatte jag att plugga in avdelningarna. Jag har kommit till L. Det är en lång väg kvar. Jag måste nog skriva lite varje dag, så att det tar slut någon gång.
Jag pratade med Julia för ett tag sedan, ett desperat samtal efter att både Sarah, som jag ska till på fredag, jag längtar som fan, och Sofie, som vill bjuda mig på en skogsfika, loggade ur. Julia har börjat planera hur mycket som helst inför sommaren och festivalerna. Jag vet inte om jag vill till Arvika, men när Julia berättade om sina planer, om att vi ska äta sådana där vegetariska pitabröd som vi åt på Gotland, om hur vi ska sitta uppe hela nätterna...jag vill allt det där hon berättar om. Allt det där, men inte festivalen. Nej, jag är nog livrädd. Peace and love vill jag till iaf. Jag har nog tillräckligt med pengar. Jag har nog så mycket att jag kan slösa bort lite på torsdag. Jag tänker skolka då. Eller ta ledigt kanske. Så ska jag gå på myrornas och köpa sjuttiotalssaker, gå på skivbutiker eller filmbutiker och hitta Forward Russia kanske, köpa den till Julia. Fast hon skulle ju få en bok av mig. Vi får se. Jag vill inte åka till Kastellholmen när det är snö, det kommer inte att gå att sitta där, bakom kastellet på den underbara stensluttningen. Museerna är inte gratis längre, så jag kan inte åka till Östasiatiska. Jag kanske hamnar inne på Edenborgs med mitt kollegieblock. Det är väl inte den sämsta lösningen. Klockan två ska jag ringa Julia och se om hon är fri från friluftsdagen, så att hon kan göra mig sällskap. På fredag har hon iaf studiedag, så då ska vi fika från jättetidigt ända tills mitt tåg går. Jag hoppas att det blir så, det kommer bli en bra dag. Jag har så mycket att prata med henne om.
Jag har skrivit långt nu. Det känns bra. Det liksom...släpper. Det är Per Nilsson, jag lovar, som gör att det blir så. Jag måste läsa Jonas Gardell sen, jag fick sådan lust att läsa En komikers uppväxt efter att jag läst mobbningsboken idag. Jag älskar Jonas, jag har bara glömt bort det.
Det kändes i morse i mitt huvud, men det var ändå ganska lätt att ta sig upp, det var ändå en ganska bra morgon. Jag hann inte äta något förstås, det var synd, för jag var hungrig. Men jag glömde snart bort det. När jag kom till stationen och jag var några minuter tidig, och jag ställde mig vid den första kuren och såg ut över landskapet. Snön har legat några dagar nu, men jag blir fortfarande lika lycklig när jag ser den. Som Narnia, kändes det, som det gnistrande snölandskapet i sagolandet Narnia. Jag kände mig upprymd och nästan lycklig.
Jag smet undan mina plikter. Inte fullt, jag drog fram en stol och började städa på ungdomsfaktan, men samtidigt läste jag en bok jag hittade där, en väldigt tunn bok, en kvinna som skrev om några minnen hon hade från sin barndom, sin skolgång, när hon blivit mobbad. Hon skrev om ensamheten som något hemskt. Låter det känslokallt om jag säger att jag aldrig förstått mig på de som blivit mobbade. Jag vet att mobbarna väljer svaga offer, men jag är också svag, och jag skulle aldrig låta det hända. Okej, när jag var sju kanske. Inte nu, inte för några år sedan heller. Inte sedan...sedan femman kanske, fyran. Låter det dumt när jag säger att jag aldrig skulle låta dem göra så? Jag skulle inte sätta emot, det är inte det jag menar. Det skulle inte hjälpa antar jag, och jag skulle aldrig våga. Eller blir behovet av att vara en av dem, större när man inser att det är totalt omöjligt. Lite som att man inte saknar det innan det är borta. Kvinnan som skrivit boken, skrev att hon hatade att hon inte fick vara med. Jag valde bort att vara med när jag var liten. Jag ville alltid vara för mig själv. Inte för att jag inte fick, för att de inte tyckte om mig. Jag skulle alltid få vara med Tessan och Filippa, om jag ville. Jag ville inte. Inte förrän Sarah kom. Henne ville jag vara med. Fast det fanns saker i boken jag kände igen mig i. Inte för att jag blivit mobbad. Det har jag inte. Inte för att jag kan säga motsatsen heller. Finns det förresten en motsats till mobbad? Kanske inte. Men jag känner igen det där...med osäkerheten. Den kom av sig själv för mig, jag behövde inga andra ungar som var på mig varje rast. Osäkerheten kom av sig själv, och den lever kvar, min största fiende, jag hatar den, den lever i mig, som ett djur, äter av mig, äter mina döda förhoppningar och drömmar. En asätare, är osäkerheten och snart kommer den ha ätit upp hela mitt innanmäte. Ja. Det är så det känns. Ibland. Fast andra gånger känns det helt tvärtom. Som om ingen någonsin kommer att kunna göra mig illa. Men är det det jag är rädd för? Att såras? [Jag minns den frågan på "Pratsvenskan" i sjuan "Vad är ni mest rädda för", Emma sa att hon var rädd för att bli sårad, jag sa att jag var rädd för att bli kvar där. Jag är itne kvar, men Emma kommer med all säkerhet bli sårad igen.] Nej. Jag ska nog klara det också. Jag vet inte vad jag är rädd för. Faktiskt. Mer än den där listan jag gjort upp. Med femton punkter, än.
Jag började nästan gråta när jag läste Klassresan. Fan. Den är skriven för tolvåringar. Om tolvåringar. Barnen i boken är så deprimerande att läsa om att jag inte vet var jag ska ta vägen. Kanske hade jag varit så där om jag växt upp i Stockholm? Har det med det att göra, att vi bodde för långt bort från ställen där allt händer. Snälla och oskyldiga var vi. Tjejerna året under mig blev kära jämt, mest i Emil och Henrik, alla har varit kär i Emil eller Henrik. Inte jag. Helena var kär i Andreas förstås, han var väl andra pris. Sarah var ju ihop med honom i typ en vecka. Inte ens då visste hon varför. Lisen var väl mest kompis med killarna. Jag tyckte alltid att Lisen var så cool. Det tycker jag nog fortfarande. Nej. Vi höll inte på med sånt, i våran årskurs. Linda, Tessan, Filippa, Annika, Michaela, Sara, alla de tjejerna höll på med sådana saker. Vi hade gått i samma klass i fyra år, några av oss, men ändå hade vi blivit så olika. Jag vet inte varför. Jag vet varför. Det är ungefär som i min gamla klass i Nynäs. Jag, Julia och Carro var de enda i klassen som inte bodde i Nynäs. Carro och Julia var de enda jag tyckte om. Vi skrev en uppsats om perspektiv. En flummig uppsats. Jag har kvar den.
På eftermiddagen fortsatte jag att plugga in avdelningarna. Jag har kommit till L. Det är en lång väg kvar. Jag måste nog skriva lite varje dag, så att det tar slut någon gång.
Jag pratade med Julia för ett tag sedan, ett desperat samtal efter att både Sarah, som jag ska till på fredag, jag längtar som fan, och Sofie, som vill bjuda mig på en skogsfika, loggade ur. Julia har börjat planera hur mycket som helst inför sommaren och festivalerna. Jag vet inte om jag vill till Arvika, men när Julia berättade om sina planer, om att vi ska äta sådana där vegetariska pitabröd som vi åt på Gotland, om hur vi ska sitta uppe hela nätterna...jag vill allt det där hon berättar om. Allt det där, men inte festivalen. Nej, jag är nog livrädd. Peace and love vill jag till iaf. Jag har nog tillräckligt med pengar. Jag har nog så mycket att jag kan slösa bort lite på torsdag. Jag tänker skolka då. Eller ta ledigt kanske. Så ska jag gå på myrornas och köpa sjuttiotalssaker, gå på skivbutiker eller filmbutiker och hitta Forward Russia kanske, köpa den till Julia. Fast hon skulle ju få en bok av mig. Vi får se. Jag vill inte åka till Kastellholmen när det är snö, det kommer inte att gå att sitta där, bakom kastellet på den underbara stensluttningen. Museerna är inte gratis längre, så jag kan inte åka till Östasiatiska. Jag kanske hamnar inne på Edenborgs med mitt kollegieblock. Det är väl inte den sämsta lösningen. Klockan två ska jag ringa Julia och se om hon är fri från friluftsdagen, så att hon kan göra mig sällskap. På fredag har hon iaf studiedag, så då ska vi fika från jättetidigt ända tills mitt tåg går. Jag hoppas att det blir så, det kommer bli en bra dag. Jag har så mycket att prata med henne om.
Jag har skrivit långt nu. Det känns bra. Det liksom...släpper. Det är Per Nilsson, jag lovar, som gör att det blir så. Jag måste läsa Jonas Gardell sen, jag fick sådan lust att läsa En komikers uppväxt efter att jag läst mobbningsboken idag. Jag älskar Jonas, jag har bara glömt bort det.
Kommentarer
Trackback