Under pressure
"Och jag undrade för mig själv om världen får vara så här vacker.
Snöflingorna som fallit sedan tidigt på morgonen, hade bildat ett halvdecimeter tjockt lager på marken. Vinden kastade flingorna i mitt ansikte, nysnön gav vika under mina kängor med ett mildt knarrande. Ett ljud jag saknat sedan tidigt i höstas.
Jag ville skrika. Snön kom som en befriare och jag ville visa min min lycka genom ett rop, men behärskade mig. Istället tog upphetsningen form som ett stort leende på mina läppar, och jag kände att ingenting skulle kunna förstöra den här dagen.
Ulljackan drog åt sig mängder av snö, och jag fick skaka av den med kalla fingrar, samtidigt bildade kängorna pölar på golvet och jag kunde bara hoppas att detta skulle vara förlåtet, den första snödagen.
Det var som om snön förändrat allt. Även i fikarummet rådde en dämpad stämning.Inget obehagligt, tvärtom, det var bara som om alla fått något att tänka på.
Välbehövligt, anser jag.
På lunchen ger jag mig ut igen, snöandet har avbrutits, men marken är fortfarande bländande vit, det tar ett tag att vänja ögonen. Backen upp mot parkeringen ter sig livsfarlig, men jag låter kängorna få fäste i nysnös så att jag kan ta mig upp.
Ju närmare butiken jag kommer, desto tydligare hör jag dragspelsmusiken. Det är en mörk man som står utanför entrén och spelar i kapp med sitt leende. Jag älskar honom.
I butiken hmanar jag i kö med en trevlig tant, jag känner mig storsint och överlycklig. På tillbakavägen ger jag dragspelsmusikanten en femkrona och han tackar så mycket.
Detta är den mest perfekta dag på evigheter."
Detta var den rapport jag skrev på lunchen, en kort sammanfattning om dagen då den första riktiga snön föll. Helt underbart. I morse när jag gick till tåget kunde jag verkligen inte se någonting, snöflingorna låg för tätt i luften, samtidigt som de hela tiden blåstes in i mitt ansikte och tvingade mig att blunda. De smälte mot mina tighta byxor och trängde sig in genom tyget, lade sig mot huden, en kall filt, bitande som nålar, men det är sådant man inte känner i lyckorus. Det var verkligen ett sådant jag var utsatt för.
Jag gjorde lite andra anteckningar under dagen. Ett par listor:
Saker som förstör mitt liv:
1. Ösmo
2. Tonårspojkar
3. Snöbollar
Särskilt i kombination.
Saker som räddar mitt liv:
1. Snön! (som äntligen kommer med tystnaden)
2. Det faktum att det är fredag
Bara två punkter. Oroväckande.
Människor (biblioteksbesökare) som gör mig glad:
1. Raymond
2. Han i cykelhjälmen som tydligen heter Anders
3. Ludvig
Stödanteckningar jag gjorde under eftermiddagen i expeditionen:
"Dorota var på bra humör,
hon kan vara riktigt söt ibland,
fast att hon är lite konstig"
"Jag blir alltid deprimerad när jag går förbi medicinavdelningen
på ungdom. Det blev värre idag än det brukar.
En bok och världen rasar"
"Det pinsammaste som hände var när en utländsk man ville att jag skulle skriva hans CV.
Vad tänker han?"
Haha,, jaa...han med CV:t var riktigt jobbig, jag trodde han menade jag skulle hjälpa honom skriva ut det, inte skriva det. Hur ska jag kunna veta varför han vill ha det där jobbet? Han sa att han aldrig gjort sånt förut, vad tror han att jag har gjort? Jag har väl aldrig haft ett jobb heller. Nej, jag bara slingrade och stack, sedan fick Anders honom på halsen istället, jag tror det slutade på ungefär samma sätt. Annars blir jag mest glad av människorna där.
Snöflingorna som fallit sedan tidigt på morgonen, hade bildat ett halvdecimeter tjockt lager på marken. Vinden kastade flingorna i mitt ansikte, nysnön gav vika under mina kängor med ett mildt knarrande. Ett ljud jag saknat sedan tidigt i höstas.
Jag ville skrika. Snön kom som en befriare och jag ville visa min min lycka genom ett rop, men behärskade mig. Istället tog upphetsningen form som ett stort leende på mina läppar, och jag kände att ingenting skulle kunna förstöra den här dagen.
Ulljackan drog åt sig mängder av snö, och jag fick skaka av den med kalla fingrar, samtidigt bildade kängorna pölar på golvet och jag kunde bara hoppas att detta skulle vara förlåtet, den första snödagen.
Det var som om snön förändrat allt. Även i fikarummet rådde en dämpad stämning.Inget obehagligt, tvärtom, det var bara som om alla fått något att tänka på.
Välbehövligt, anser jag.
På lunchen ger jag mig ut igen, snöandet har avbrutits, men marken är fortfarande bländande vit, det tar ett tag att vänja ögonen. Backen upp mot parkeringen ter sig livsfarlig, men jag låter kängorna få fäste i nysnös så att jag kan ta mig upp.
Ju närmare butiken jag kommer, desto tydligare hör jag dragspelsmusiken. Det är en mörk man som står utanför entrén och spelar i kapp med sitt leende. Jag älskar honom.
I butiken hmanar jag i kö med en trevlig tant, jag känner mig storsint och överlycklig. På tillbakavägen ger jag dragspelsmusikanten en femkrona och han tackar så mycket.
Detta är den mest perfekta dag på evigheter."
Detta var den rapport jag skrev på lunchen, en kort sammanfattning om dagen då den första riktiga snön föll. Helt underbart. I morse när jag gick till tåget kunde jag verkligen inte se någonting, snöflingorna låg för tätt i luften, samtidigt som de hela tiden blåstes in i mitt ansikte och tvingade mig att blunda. De smälte mot mina tighta byxor och trängde sig in genom tyget, lade sig mot huden, en kall filt, bitande som nålar, men det är sådant man inte känner i lyckorus. Det var verkligen ett sådant jag var utsatt för.
Jag gjorde lite andra anteckningar under dagen. Ett par listor:
Saker som förstör mitt liv:
1. Ösmo
2. Tonårspojkar
3. Snöbollar
Särskilt i kombination.
Saker som räddar mitt liv:
1. Snön! (som äntligen kommer med tystnaden)
2. Det faktum att det är fredag
Bara två punkter. Oroväckande.
Människor (biblioteksbesökare) som gör mig glad:
1. Raymond
2. Han i cykelhjälmen som tydligen heter Anders
3. Ludvig
Stödanteckningar jag gjorde under eftermiddagen i expeditionen:
"Dorota var på bra humör,
hon kan vara riktigt söt ibland,
fast att hon är lite konstig"
"Jag blir alltid deprimerad när jag går förbi medicinavdelningen
på ungdom. Det blev värre idag än det brukar.
En bok och världen rasar"
"Det pinsammaste som hände var när en utländsk man ville att jag skulle skriva hans CV.
Vad tänker han?"
Haha,, jaa...han med CV:t var riktigt jobbig, jag trodde han menade jag skulle hjälpa honom skriva ut det, inte skriva det. Hur ska jag kunna veta varför han vill ha det där jobbet? Han sa att han aldrig gjort sånt förut, vad tror han att jag har gjort? Jag har väl aldrig haft ett jobb heller. Nej, jag bara slingrade och stack, sedan fick Anders honom på halsen istället, jag tror det slutade på ungefär samma sätt. Annars blir jag mest glad av människorna där.
Kommentarer
Postat av: Mats
Snön kanske försvinner (här nere i södra Skåne har den inte ens kommit) men känslan kan man spara. Det sägs att man skriver bättre i olycka, men du kan ju skriva även när du är glad! Du behöver absolut inte vara avundsjuk på Loppan eller någon annan. Du Kan! Ha en bra dag.
Trackback