Why does it always end the same?
Skitdag.
Därför sitter jag nu och lyssnar på Motion city soundtrack's låt Welcome to the new year - jag känner mig som Justin i den låten, alltid. "I am often interrupted or completley ignored. But most of all I'm bored. I'm trying to find out if my words have any meaning. [...] I'd rather be home feeling violent and lonely "
Ja.
Han berättar om en nyårsfest, men den beskriver den mesta av min tid. Julia bad mig förklara konsten att vara helt tyst när folk frågar saker, typ som när matteläraren frågade oss var vi varit under hennes lektion, och jag bara stod tyst och Julia kände sig tvungen att svara.
Jag hade gärnat svara, om jag bara hade hittat några ord överhuvudtaget. Men oftast kommer de inte. Jag kan helt enkelt inte prata med folk.
Jag vaknade klockan sju, som alltid, jag kände efter, men jag orkade inte gå upp. Inte trötthet, det var något annat, en jobbig huvudvärk och något ytterligare, något oförklarligt, en känsla. Jag låg kvar. Tänkte över alternativen. Antingen går jag upp nu, tar en dusch, skyndar iväg till tåget, till plikterna, till sysslolösheten, rastlösheten, kylan, artiga svar och frammanade leenden. Eller, så ligger jag kvar.
Jag låg kvar till långt in på förmiddagen och inte ens då orkade jag gå upp, men jag tvingade mig själv, gjorde ordning lite chokladpudding och satte mig framför en repris av Handbolls-VM från igår. Chokladpuddningen fick mig att tycka synd om mig själv. Det kändes bra. Efter att Spanien förlorat matchen blev jag deprimerad och satte igång en film istället, en lagom spännande matiné med Demi Moore.
Jag ringde Julia för ett tag sedan, pratade i tio minuter, kände mig inte ett dugg bättre efteråt. Ingenting är bra idag. Jag borde titta på Fotbollsfruar, men jag orkar inte, jag borde läsa en bok, men jag orkar inte. Jag borde ta min medicin och gå och lägga mig.
Därför sitter jag nu och lyssnar på Motion city soundtrack's låt Welcome to the new year - jag känner mig som Justin i den låten, alltid. "I am often interrupted or completley ignored. But most of all I'm bored. I'm trying to find out if my words have any meaning. [...] I'd rather be home feeling violent and lonely "
Ja.
Han berättar om en nyårsfest, men den beskriver den mesta av min tid. Julia bad mig förklara konsten att vara helt tyst när folk frågar saker, typ som när matteläraren frågade oss var vi varit under hennes lektion, och jag bara stod tyst och Julia kände sig tvungen att svara.
Jag hade gärnat svara, om jag bara hade hittat några ord överhuvudtaget. Men oftast kommer de inte. Jag kan helt enkelt inte prata med folk.
Jag vaknade klockan sju, som alltid, jag kände efter, men jag orkade inte gå upp. Inte trötthet, det var något annat, en jobbig huvudvärk och något ytterligare, något oförklarligt, en känsla. Jag låg kvar. Tänkte över alternativen. Antingen går jag upp nu, tar en dusch, skyndar iväg till tåget, till plikterna, till sysslolösheten, rastlösheten, kylan, artiga svar och frammanade leenden. Eller, så ligger jag kvar.
Jag låg kvar till långt in på förmiddagen och inte ens då orkade jag gå upp, men jag tvingade mig själv, gjorde ordning lite chokladpudding och satte mig framför en repris av Handbolls-VM från igår. Chokladpuddningen fick mig att tycka synd om mig själv. Det kändes bra. Efter att Spanien förlorat matchen blev jag deprimerad och satte igång en film istället, en lagom spännande matiné med Demi Moore.
Jag ringde Julia för ett tag sedan, pratade i tio minuter, kände mig inte ett dugg bättre efteråt. Ingenting är bra idag. Jag borde titta på Fotbollsfruar, men jag orkar inte, jag borde läsa en bok, men jag orkar inte. Jag borde ta min medicin och gå och lägga mig.
Kommentarer
Trackback