I'm talking to the ceiling

I sexan, det år jag skulle fylla tolv, tipsade mig Lisen om att läsa boken Sandor/Ida.
Mellanstadiet var den perioden jag läste som mest, de flesta böcker jag minns att jag läste när jag var yngre, minns jag som att jag läste i sexan.
Jag läste min första Per Nilsson-bok (Sjutton), och jag läste Guldkompassen av Philip Pullman, och de satte spår i mig, kanske inte ett spår framkallat av känslor jag känt under läsningen av boken, jag bara minns det så tydligt.
Imorgon när kriget kom, och de sex efterföljande böckerna i serien, minns jag handlingen sämre från, men jag minns saker jag tänkte och kände när jag läste dem, och jag minns att jag lät bli att läsa sista hälften ur sista boken, för jag ville inte veta hur det gick, jag ville inte att de människorna jag så väl lärt känna skulle dö, jag trodde inte att jag skulle klara av det.
Jag minns den dagen jag gick ner till biblioteket i Falun för att låna Sandor/Ida, jag letade under K, hittade platsen där boken skulle ha stått, såg den inte, tänkte att fan den är utlånad. Jag blev lite arg, jag hade ju bestämt mig för att låna hem och läsa något bra. Så såg jag plötsligt en bok som hade åkt in lite i hyllan och hamnat bakom de andra böckerna.
Gissa vilken det var?
Sandor/Ida.
Jag minns den kvällen när jag läste boken, jag sträckläste den, kanske fick jag lov att stanna uppe längre än jag borde, jag minns inte.
Jag minns att jag grät.
Kanske var Sandor/Ida den första boken jag grät till.
Jag har läst boken en eller kanske två hela gånger efter det, och jag vet inte riktigt vad det var som väckte så starka känslor hos mig i den boken den där kvällen det år jag skulle fylla tolv.

Men om jag tänker kan jag hitta en teori som håller, och om det är så, var jag mycket smartare i sexan än jag först vill minnas det som.

Idag har jag börjat läsa Det som inte kunde ske, Kent Härstedts berättelse om Estoniakatastrofen.

Den boken har stått i mammas bokhylla som en lockelse hela min barndom, ett kriterie att nå upp till: när jag blir tillräckligt gammal ska jag läsa den där boken.

Jag minns att jag försökte mig på att läsa den någon gång där i min värsta läsperiod, första kapitlet handlar bara om varför Kent alls skulle åka med Estonia, och beskrivningar av diverse politiska projekt som har med honom själv eller resan att göra. Jag minns att jag tänkte, då när jag var kanske elva, att det var för långt fram till båten började sjunka. På något sätt var jag ganska fascinerad av sådant där när jag var yngre, jag skrev en uppsats om Titanic (som jag önskar att jag hade gjort bättre, i efterhand kom jag på många idéer att göra den uppsatsen bättre).

Jag orkade inte igenom första kapitlet, som är tjugofyra sidor långt, hade jag bara tagit mig igenom det hade det inte tagit lång tid innan båten börjat sjunka, men jag var inte så tålmodig, och att jag var tvungen att sätta tillbaka boken igen blev ett bakslag och ett tydligt tecken på att tiden faktiskt går alldeles för sakta.

Än var jag inte tillräckligt gammal.

Jag hade nog ändå blivit besviken.

Visserligen sjunker båten, visserligen får man återgivet hjälprop och desperata människor i panik, men katastrofer för mig på den tiden ("på den tiden" är ett uttryck jag unnar mig att få använda, det var ju ändå minst fem år sedan) var mer sakligt, jag ville aldrig visa medkänsla, har aldrig velat.

Idag kändes som absolut rätt tidpunkt att börja läsa Det som inte kunde ske på nytt, den har stått i min bokhylla ett par år, jag har nästan vant mig vid tanken att den kanske aldrig kommer därifrån läst.

Jag har kommit ungefär en fjärdedel, trots att jag fått läsa relativt ostört under de senaste timmarna.

Jag har inte gråtit ännu, och kommer antagligen inte börja gör det heller, det är inte den typen av bok, men med jämna mellanrum måste jag stänga ihop boken en stund, tänka fan vad jobbigt, eller shit vad hemskt, hämta andan och fortsätta.

Jag kom på mellan sidorna att det här nog är första boken jag läser som är skriven av någon som var med. Annars har jag bara kommit över fiktiva berättelser, även om boken handlat om något som verkligen har hänt, har den som berättat bara haft fakta, och hittat på resten.

Det är en väldig skillnad, det är så många tankar man aldrig tänker på att man tänker, men Kent skriver precis som han minns att han tänkte, det blir så mänskligt och så simpelt. Omedvetet, antar jag.
Jag vet precis vem som dör och vem som överlever, Kent har redan förtäljt mig, det känns skönt att det inte ska bli någon slags stående spänning som man ska vänta på upplösningen av i slutet, men jag är fortfarande mycket spänd på vad som händer de kommande tre fjärdedelarna.
Ytterligare reflektion må komma.