I'm not half the man I used to be
Julia är här hos mig,
hon sitter i soffan och tittar på Velvet goldmine.
Jag såg den för några veckor sedan,
jag försökte se den igen, men det gick inte,
jag ville bara börja gråta.
Kanske är det för att jag är trött och lättpåverkad just nu,
men det är en känsla i magen jag får av Jonathan och Ewan och Toni.
Velvet goldmine är långt ifrån den djupaste film du kan se,
eller den film med mest budskap, eller mest tragiska dödsfall eller vad man nu oftast faller i gråt för när man ser på film.
Enda anledningen till att jag bara vill gråta är sättet jag tolkar mig själv i förhållande till filmen och framför allt dess huvudroller. De flesta blir ju aldrig mer än bara Christian Bale, och det gör ont. Samma känsla som på Marit Bergman-konserten.
Den här dagen har förutom Velvet goldmine, handlat mycket om känslor.
Ganska mycket dåliga känslor, även om jag varit i stan med Julia hela dagen.
Det blev liksom fel från början. Jag har bara sett tråkiga människor på stan, förutom en man som var tråkig på alla sätt utom det sätt han log på. Jag önskar att jag haft något att säga till honom.
Jag adderar Curt Wild och Brian Slade till listan över de jag ska gifta mig med. De existerar visserligen inte i verkligheten, men sannorlikheten att jag skulle gifta mig med Jack White är lika stor som att jag skulle gifta mig med Brian Slade.
Min lista so far:
1. Jack White
2. Rufus Wainwright
3. Fredrik Wikingsson
4. Regina Spektor
5. Brian Slade
6. Curt Wild
Det finns mycket jag önskar, och speciellt i mina kritiska gränsen-till-natt-sammanbrott. Just nu önskar jag bara att jag vore ung under sjuttiotalet och att jag var glamrockare. Och sett David Bowie live under hans stortidsperiod. Det är faktiskt inte så mycket begärt, tycker jag.
hon sitter i soffan och tittar på Velvet goldmine.
Jag såg den för några veckor sedan,
jag försökte se den igen, men det gick inte,
jag ville bara börja gråta.
Kanske är det för att jag är trött och lättpåverkad just nu,
men det är en känsla i magen jag får av Jonathan och Ewan och Toni.
Velvet goldmine är långt ifrån den djupaste film du kan se,
eller den film med mest budskap, eller mest tragiska dödsfall eller vad man nu oftast faller i gråt för när man ser på film.
Enda anledningen till att jag bara vill gråta är sättet jag tolkar mig själv i förhållande till filmen och framför allt dess huvudroller. De flesta blir ju aldrig mer än bara Christian Bale, och det gör ont. Samma känsla som på Marit Bergman-konserten.
Den här dagen har förutom Velvet goldmine, handlat mycket om känslor.
Ganska mycket dåliga känslor, även om jag varit i stan med Julia hela dagen.
Det blev liksom fel från början. Jag har bara sett tråkiga människor på stan, förutom en man som var tråkig på alla sätt utom det sätt han log på. Jag önskar att jag haft något att säga till honom.
Jag adderar Curt Wild och Brian Slade till listan över de jag ska gifta mig med. De existerar visserligen inte i verkligheten, men sannorlikheten att jag skulle gifta mig med Jack White är lika stor som att jag skulle gifta mig med Brian Slade.
Min lista so far:
1. Jack White
2. Rufus Wainwright
3. Fredrik Wikingsson
4. Regina Spektor
5. Brian Slade
6. Curt Wild
Det finns mycket jag önskar, och speciellt i mina kritiska gränsen-till-natt-sammanbrott. Just nu önskar jag bara att jag vore ung under sjuttiotalet och att jag var glamrockare. Och sett David Bowie live under hans stortidsperiod. Det är faktiskt inte så mycket begärt, tycker jag.
Kommentarer
Trackback