"Det hänger regn i luften".
Imorse vaknade jag klockan sex.
En timme senare släppte mamma in Mio hos mig, och då var det bara att glömma att somna om, eller ens få ligga kvar en stund.
Mio låg en stund på golvet och tuggade på några av våra gamla McDonald's-mjukisdjur, innan han satte sig vid dörren och ville ut.
Medan jag väntade på att Joakim skulle vakna, satt jag först ute i trådgärden en stund, förflyttade mig snart till tv:n där jag zappade mellan våra tre musikkanaler. Det slog mig hur mycket hellre jag skulle vilja befinna mig i Rihannas Umbrella-video, där det regnar tomtebloss, än i det tråkiga vädret som jag kunde se genom fönstret.
Det har ändå varit ganska skönt ute idag, inte så mycket sol, men ändå varmt i luften. Det är ganska perfekt. I Metro eller City läste jag att det är åska på gång. Jag hoppas den kommer i kväll. Jag skulle behöva den.
Jag somnade till någonstans mitt i Then & now på Vh1, men väcktes av att Joakim kom ner, och vid tolv-tiden tog jag tåget in till stan.
Jag klarade helt enkelt inte att vara hemma fler dagar i sträck.
Mina hörlurar till mp3:n har gått sönder, så jag fick klara mig uan musik på tåget. Maken till resa har jag nog aldrig varit med om. Det var en skolklass i den vagnen jag satt, som antagligen skulle ha någon liten trevlig avslutningsträff, med picknick och aktiviteter, som vi också hade, men som jag skippade, de flesta av dem iaf. Jag hatar verkligen tonåringar. De var väl ett par år yngre än mig, och killarna satt på ett ställe, och tjejerna på ett annat, och de spelade (riktigt riktigt dålig) musik i telefonerna, diskuterade högljudt i stil med "ah men!" "Guuuud Linda!" Ja, så som det brukar låta.
De gick av efter tio minuters resa, men det kändes som en livstid. Jag höll på att bli knäpp. Funderade allvarligt på att gå fram och slå till dem, men jag tänkte, att det skulle nog inte göra saken bättre.
När vi sedan bytte tåg, som vi alltid måste göra i Västerhaninge, hamnade jag mitt emot ett par otroligt ambitiösa tjejer i samma ålder som jag, som pratade skola och framtid.
"Hur många MVG fick du?"
"Svenska, historia, italienska, matte, engelska..."
Hon hade typ femton MVG. Hon pratade om att kämpa hårt.
Sedan bytte de ämne och började prata om au pair. Vilket försprång de skulle få, vilka erfarenheter, blabla. Jag fick jätteångest över att lyssna på dem. Om hur de skulle komma tillbaka från sitt au pair-jobb och ta ett jobb samtidigt som de pluggade, och hur tråkigt det är i Sverige för att det aldrig är varmt.
"Tänk dig sol varje dag!"
Jag blev så glad, att jag det här året, inte har behövt umgås med en massa människor jag har absolut noll saker gemensamt med. Jag hoppas att det finns mer intressanta människor på Skeppsholmen sedan.
Egentligen åkte jag in till stan för att köpa en ny väska, och ett par nya hörlurar.
Jag kom visserligen hem med ett par nya hörlurar, men inte med någon väska, ändå hade jag lyckats spendera tusen spänn.
Jag köpte sådana där hörlurar som ska vara så HIMLA BRA, men jag har inte förstått saken ännu. Jag hatar att vara tvungen att köpa nya, jag älskade mina gamla, och jag hatar att vänja om mig. Få se om jag någonsin kommer underfuns med de nya.
Köpte lite smink också. Det är fan inte mycket man får för två hundra spänn. Bara för att min supereyeliner har tagit slut, och jag köpte en brun kajal, som kan passa till mina orange kläder, och ett blått nagellack, jag älskar nagellack, jag har fler än sju stycken olika färger men jag tycker ändå alltid att utbudet är för glest. Sedan hittade jag en orange-randig tröja på H&M, som var nedsatt, den är underbart snygg. Och på deras lite dyrare avdelning, där allting kostade fyra hundra spänn, fanns de mest underbara kläder i rent 70-tal. Jag blev kär i allting, men jag hade inte så mycket pengar. Kjolar och klänningar och tröjor och blusar och skjortor: jag vill ha allting! Jag köpte en klänning faktiskt, en orange, för tre hundra spänn, den är ultrasnygg, men inte på, den är otroligt mycket snyggare på kroken, det var synd, men jag ska höra mig för lite innan jag bestämmer mig för om jag ska lämna tillbaka den eller inte. Fick med mig ytterligare ett nagellack, från H&M, dock ofärgat, men det kommer användas väl, kan jag anta redan nu.
Precis när jag kommit hem ringde Julia till mig och sa att jag skulle stanna kvar i stan. Too late, sa jag, men hon undrade ändå om hon kunde komma över sen och sova över, och det fick hon gärna, så hon ska komma senare ikväll, och vi ska kanske se på någon film, så får vi se om jag kan få morgondagen att gå också, även om jag måste vara hemma. Tänkte se Die hard på tv iaf, för ibland behöver man något som bara är effekter.
Och bara för att jag satt och tittade på MTV och The Voice i förmiddags, måste jag undra, varför är alla snygga tjejer så fula? Jag bara undrar när det ska dyka upp tjejer som är snygga på riktigt i de där kanalerna. (Okej, jag har sett Regina Spektor på MTV, och hon är det snyggaste som finns, alla kategorier, men hon var ju inte med för att spexa videon, hon har ju vissa kvalifikationer faktiskt)
En timme senare släppte mamma in Mio hos mig, och då var det bara att glömma att somna om, eller ens få ligga kvar en stund.
Mio låg en stund på golvet och tuggade på några av våra gamla McDonald's-mjukisdjur, innan han satte sig vid dörren och ville ut.
Medan jag väntade på att Joakim skulle vakna, satt jag först ute i trådgärden en stund, förflyttade mig snart till tv:n där jag zappade mellan våra tre musikkanaler. Det slog mig hur mycket hellre jag skulle vilja befinna mig i Rihannas Umbrella-video, där det regnar tomtebloss, än i det tråkiga vädret som jag kunde se genom fönstret.
Det har ändå varit ganska skönt ute idag, inte så mycket sol, men ändå varmt i luften. Det är ganska perfekt. I Metro eller City läste jag att det är åska på gång. Jag hoppas den kommer i kväll. Jag skulle behöva den.
Jag somnade till någonstans mitt i Then & now på Vh1, men väcktes av att Joakim kom ner, och vid tolv-tiden tog jag tåget in till stan.
Jag klarade helt enkelt inte att vara hemma fler dagar i sträck.
Mina hörlurar till mp3:n har gått sönder, så jag fick klara mig uan musik på tåget. Maken till resa har jag nog aldrig varit med om. Det var en skolklass i den vagnen jag satt, som antagligen skulle ha någon liten trevlig avslutningsträff, med picknick och aktiviteter, som vi också hade, men som jag skippade, de flesta av dem iaf. Jag hatar verkligen tonåringar. De var väl ett par år yngre än mig, och killarna satt på ett ställe, och tjejerna på ett annat, och de spelade (riktigt riktigt dålig) musik i telefonerna, diskuterade högljudt i stil med "ah men!" "Guuuud Linda!" Ja, så som det brukar låta.
De gick av efter tio minuters resa, men det kändes som en livstid. Jag höll på att bli knäpp. Funderade allvarligt på att gå fram och slå till dem, men jag tänkte, att det skulle nog inte göra saken bättre.
När vi sedan bytte tåg, som vi alltid måste göra i Västerhaninge, hamnade jag mitt emot ett par otroligt ambitiösa tjejer i samma ålder som jag, som pratade skola och framtid.
"Hur många MVG fick du?"
"Svenska, historia, italienska, matte, engelska..."
Hon hade typ femton MVG. Hon pratade om att kämpa hårt.
Sedan bytte de ämne och började prata om au pair. Vilket försprång de skulle få, vilka erfarenheter, blabla. Jag fick jätteångest över att lyssna på dem. Om hur de skulle komma tillbaka från sitt au pair-jobb och ta ett jobb samtidigt som de pluggade, och hur tråkigt det är i Sverige för att det aldrig är varmt.
"Tänk dig sol varje dag!"
Jag blev så glad, att jag det här året, inte har behövt umgås med en massa människor jag har absolut noll saker gemensamt med. Jag hoppas att det finns mer intressanta människor på Skeppsholmen sedan.
Egentligen åkte jag in till stan för att köpa en ny väska, och ett par nya hörlurar.
Jag kom visserligen hem med ett par nya hörlurar, men inte med någon väska, ändå hade jag lyckats spendera tusen spänn.
Jag köpte sådana där hörlurar som ska vara så HIMLA BRA, men jag har inte förstått saken ännu. Jag hatar att vara tvungen att köpa nya, jag älskade mina gamla, och jag hatar att vänja om mig. Få se om jag någonsin kommer underfuns med de nya.
Köpte lite smink också. Det är fan inte mycket man får för två hundra spänn. Bara för att min supereyeliner har tagit slut, och jag köpte en brun kajal, som kan passa till mina orange kläder, och ett blått nagellack, jag älskar nagellack, jag har fler än sju stycken olika färger men jag tycker ändå alltid att utbudet är för glest. Sedan hittade jag en orange-randig tröja på H&M, som var nedsatt, den är underbart snygg. Och på deras lite dyrare avdelning, där allting kostade fyra hundra spänn, fanns de mest underbara kläder i rent 70-tal. Jag blev kär i allting, men jag hade inte så mycket pengar. Kjolar och klänningar och tröjor och blusar och skjortor: jag vill ha allting! Jag köpte en klänning faktiskt, en orange, för tre hundra spänn, den är ultrasnygg, men inte på, den är otroligt mycket snyggare på kroken, det var synd, men jag ska höra mig för lite innan jag bestämmer mig för om jag ska lämna tillbaka den eller inte. Fick med mig ytterligare ett nagellack, från H&M, dock ofärgat, men det kommer användas väl, kan jag anta redan nu.
Precis när jag kommit hem ringde Julia till mig och sa att jag skulle stanna kvar i stan. Too late, sa jag, men hon undrade ändå om hon kunde komma över sen och sova över, och det fick hon gärna, så hon ska komma senare ikväll, och vi ska kanske se på någon film, så får vi se om jag kan få morgondagen att gå också, även om jag måste vara hemma. Tänkte se Die hard på tv iaf, för ibland behöver man något som bara är effekter.
Och bara för att jag satt och tittade på MTV och The Voice i förmiddags, måste jag undra, varför är alla snygga tjejer så fula? Jag bara undrar när det ska dyka upp tjejer som är snygga på riktigt i de där kanalerna. (Okej, jag har sett Regina Spektor på MTV, och hon är det snyggaste som finns, alla kategorier, men hon var ju inte med för att spexa videon, hon har ju vissa kvalifikationer faktiskt)
Kommentarer
Trackback