I'm talking to the ceiling

Idag har alla åkt,
och jag har misslyckats med att måla naglarna.
Den blåa färgen är inte lika magisk längre.
Julia har ringt och pratat med mig ganska länge istället för att komma hit.
Anton ska komma om någon timme,
jag vet att jag borde fråga hur han mår.
I huset har jag lämnat bror ensam med allt ansvar.
I mig bor tröttheten kvar.
Från datorn sjunger Maria och Camilla från både gamla och nya skivan.
Som vanligt, hur hade jag annars klarat mig? Vad är felet egentligen?
"Du hade fönstret öppet och ljuset tänt, men det var innan du träffade mig.
Sov min älskling, sov tills vintern är slut.
Jag läste om nån som stal en bil, han körde bort en tidig morgon.
Spåren slutar efter 17 mil, sen dess har ingen träffat honom"
Men jag tror inte att det jag helst vill är att lämna allting bakom mig, jag tror snarare att det är tvärtom,
jag vill höra till. Men det är för sent nu, och det är det jag vet så bra men inte kan erkänna.
Jag vill bara slippa vara ensam idag. Det orkar jag inte mer. Ensamheten som jag varit så stolt över.