Ett år senare.
Det var över ett år sedan jag läste Konsten att vara Ela.
Sedan dess har jag inte läst någonting av Johanna Nilsson, men det har inte heller behövts,
den boken skulle aldrig låta mig glömma.
Fjärilarna i magen som fylls med eter och aldrig fladdrar mer.
I ett år har det stått två böcker i min bokhylla med namnet Johanna Nilsson på bokryggen,
som jag alltid mått dåligt över att jag bara låtit stå.
Idag tog jag fram den ena av dem.
Känslan efter Konsten att vara Ela var obeskrivbar. Det enda jag kunde göra var att säga åt alla jag kände att läsa den, jag lånade ut den till Sarah och Julia och skrev till Pim många uppmanande ord. Inte för min skull, utan för deras.
Känslan efter halva Hon går genom tavlan ut ur bilden är exakt likadan. Johanna är någonting som inte går att fly ifrån, hon är den verklighet jag lever i, och på något sätt, i all den ångest jag får, och i alla tårar som vill fram men inte får, känns det som om jag har hittat hem.
Anders gick i samma skola som Johanna, han gick ett år över henne. Julia tyckte att jag skulle fråga Anders vad han minns av henne, men det har jag inte gjort. Kanske vågade jag inte ställa Anders den frågan, kanske vågade jag inte ta emot svaret.
Varje gång jag är i Kulturhuset tänker jag på Ela. Jag står på översta våningen och blickar ut över Sergelstorg, ut över "Plattan", så som Ela gjorde varje dag, när hon jobbade där tillsammans med den där killen hon inte tyckte om fast sedan började lita på.
Jag minns när jag var hemma hos Julia och vi pratade om den boken, och Julia sa att hon kände igen sig, för hennes ångest brukade också leda till kökssax. När jag klippte av mitt eget hår blev det jättefult, så Julia fick komma och rätta till.
När jag har läst ut Hon går genom tavlan ut ur bilden, kanske jag återkommer med ett liknande inlägg, för när man läser Johanna Nilsson är det väldigt många känslor på samma gång, och jag tvivlar på att jag kommer kunna hantera dem så pass bra att jag inte behöver ge utlopp för dem i skriflig form.