Jag vill drabbas av sorg som jag kan döva
Jag har dragit på mig mammas svarta fleecetröja.
Den hänger med dålig passform runt min kropp,
jag har inte sett mig i spegeln idag,
men tröjan är varm och jag är kall och har ont ungefär överallt och saknar någon att prata med.
Mina naglar har jag målat i den djupaste oceanblå
och varje gång jag ser på dem känns det som att jag har lyckats smuggla in en bit magi i mitt annars gråa liv.
Jag vet inte varför jag alltid börjar må så dåligt på kvällarna.
Alla kvällar.
Idag är det antagligen Johanna Nilssons fel igen,
men det är också någonting i mig som längtar,
men jag vet inte efter vad, jag vet aldrig efter vad jag längtar.
Tom känner jag mig,
tom och eländig,
och ju fler sidor jag läser om Hanna
desto mer arg blir jag på mig själv för att jag ligger någonstans mitt emellan.
Jag mår inte bra, jag mår inte dåligt.
Ibland får jag sådan lust att få mig själv att må jättedåligt, bara för att...inte ligga och skräpa som något grått i mitten av skalan. Det är mycket lättare att få sig själv att må dåligt än att må bra. Varför vill man må bra förresten, det måste vara lika förutsägbart som soliga dagar.
Det jag önskar mest just nu är en livmoderhalscancer att överleva.