I'm talking to the ceiling

Det blev verkligen en bra kväll igår.
Första gången jag medvetet åkt till Anton för att träffa bara Anton, inte Julia.
Det kändes inte ett dugg konstigt.
Jag satt och väntade på honom en och en halv timme i hans trappuppgång innan han kom från båtmässan.
Det gjorde inte så mycket, jag har alltid varit bra på att ha tråkigt.
Dessutom finns det jättebra fönster att krypa upp i, även om utsiken är en asfalterad bakgård, är det skönt att luta pannan mot rutan och känna draget utifrån genom de dålig isolerade fönsterkarmarna.
Vi åt indiskt, chicken tikka masala, typ, fast utan chicken, den ersattes med quorn.
Jag har alltid trott att det skulle vara jobbigt att vara vegetarian, men sedan jag träffade Anton, sedan Julia också slutade med kött, har jag förstått att det är nästan ingen skillnad. Jag kan till och med äta bönor.
Anton spelade Postal service för mig, det är verkligen ett mysigt band.
Sedan tittade vi på Kill Bill, jag är inte jätteimponerad, inte så där fantastisk som jag hört folk beskriva den, men den har ett klart underhållningsvärde. Nästa gång blir det väl volym 2.
När Kill Bill var slut slog vi över till SVT 1, och kom precis lagom till att Kristian Luuk fiskade fram sin elräkning, och sedan framförde tittarnas röster och också det slutgiltiga resultatet. Visst, jag hejade på The Ark, men jag kände ingenting när underbart snygga Ola gick upp på scenen och framförde vinnarbidraget.
Sedan såg vi Science of sleep, Eternal sunshine of the spotless mind-regissörens nästa film, och den var jättesöt, jättemysig, verkligen, men den slår inte Eternal sunshine. Å andra sidan är det inte mycket som gör det. Den är en av mina absoluta favoritfilmer.
Klockan var tolv när den tog slut, Anton tog fram de sista glassarna ur frysen, vi tog på oss jackorna och gav oss av ut i Vasaparken. Vi gick och frös med varsin Magnum mandel i handen, iakttog några skränande tonåringar som jagade kaninerna, och jag tänkte, att de kommer dö snart, kaninerna, och det kändes lite jobbigt, för kaniner är så lätta att skrämma ihjäl (I tell you about it, jag vet inte hur många av mina och Joakims kaniner som gick åt för att pappas siberian husky hundar skrämde ihjäl dem).
Man är uppe för lite på nätterna.
Jag och Anton satt med tända ljus vid köksbordet, bara pratade, lekte med elden (varför ska sådant man är rädd för alltid locka?)
Vi gick och la oss klockan två, och vaknade vid tio-tiden idag, jag vaknade av att mamma ringde. Så gjorde vi toast, drack yoghurt med päron/ingefära-smak, den smakade päronsplitt (gott!), och drack våran tropiska juice.
När Anton senare satte igång att diska, satt jag vid datorn och spelade Grand theft auto San Andreas. Jag tyckte väldigt bra om den uppdelningen. Jag har inte spelat GTA på evigheter, flera år, men nu blev jag sugen på att installera det igen, bara för att få återuppleva det där...jag vet inte.
På pendeltåget satt vi sedan och planerade inför sommaren, vi har många planer, en utopi förstås, att kunna genomföra allihopa i år, Arvika, Peace & love, Paris, Budapest, så mycket pengar har vi inte, och jag får ångest när jag tänker på hur mycket pengar det krävs. Men jag ska verkligen spara ihop allt jag kan.

Nu är Gunborg och Lennart här, Micke fyller år idag.
Jag tycker verkligen inte om hans föräldrar.
"Hej Joakim" säger Gunborg och menar mig.
"Hej" säger Lennart och sträcker fram handen fast att vi hälsade för två sekunder sedan.
Jag flyr.
Gittan har lovat att komma senare. Henne tycker jag iaf om. She's got attitude.

Btw, Regina Spektor är inte bara hur snygg som helst, hon gör bra musik också! Inte ofta man hittar en sådan kombination.