I'm talking to the ceiling

Jag gjorde DN:s test "Vilken stadsdel är du?"
Kungsholmen
Du är trygg och säker på dig själv, men också lite tråkig och anonym. Nya trender är inget för dig, du vet vad du tycker om och byter inte stil som någon vindflöjel. Men visst, det händer ju inte så jättemycket nytt heller, det kanske inte skulle vara så dumt med en uppryckning?

Kanske har de rätt.
Just nu känner jag mig dum i huvudet. Jag har ingen direkt motivering.
Jag började sakna Tomas för att jag vill lära mig att kunna handskas med folk, och att bli samvetslös.
Hur ofta har jag inte drömt om att bli samvetslös?
Så där som män ofta beter sig, helt omöjliga att umgås med, särskilt tonårsgrabbarna á la brorsan, som för övrigt just nu är i Uppsala och blir inlagd för operation. Jag borde ha ringt honom och bett om lösenordet till hans dator så att jag kunde sett på lite bra film ikväll, fast bra film har han i och för sig i fysisk form också.
Det känns som om jag inte borde sitta här och slänga bort arbetstiden, men jag har inget vettigt för mig, verkligen, Tatjana snodde allt mitt jobb på förmiddagen, och på eftermiddagen tappar jag alltid allting. Jag menar, ork, inspiration, initiativförmåga, allt som gör mig förmögen att utföra arbete.
Jag kommer nog leva på bidrag hela livet. Skriva en bok som inte ges och ut och aldrig komma ur depressionen, läsa böcker om vilda livsstilar i Amerika och bli inspirerad, sedan uppgiven eftersom jag vet att jag aldrig kommer nå Las Vegas. På dörren sitter en namn skylt som välkomnar besökarna till Josefine, Kalle och Elin. Det är Elin som har gjort skylten, men Kalle är oftast inte hemma, han jobbar mycket, och tycker att jag är för tråkig för att umgås med resten av tiden. Elin har växt upp till tonåring nu och helt omöjlig att förstå sig på, jag har köpt ett dussing böcker med titlar som Hur du förstår din tonåring, men Kalle säger att det går över, han suckar vänder sig på sidan i den breda IKEA-dubbelsängen vi investerade i för många år sedan.
Jag väcks av ungdomars skrålande mitt i natten, jag går fram till fönstret, och ser ett helt gäng tonåringar som invaderat lekparken, de sitter med flera öl, och Elin är en av dem. Jävla gaphalsar, ska man aldrig få sova i fred tänker jag och önskar djupt att jag kunde få vara en av dem och inte i det skick jag befinner mig i nu. Jag bor i ett grått hyreshusområde i Södertälje, drömmer om en sommarstuga (vilket jag aldrig trodde om mig själv), men Kalle vägrar, det blir för mycket jobb tycker han, och jag nickar och säger att jag förstår. Fast det gör jag inte.
Jag är fru Björk i Jonas Gardells Fru Björks öden och äventyr, jag rymmer till Italien men känner mig bara vilsen och ensam, jag kommer hem igen, och kör ner mig och familjen i diket vid vägen, in i ett träd, och alla tre omkommer mycket tragiskt, helt enligt planen.
Det är en gissning. Only time will tell, som man säger, men det känns omöjligt för mig, att se att jag skulle ha några krafter till att göra annat än att bara följa med i det som händer, utan motstånd, utan engagemang.

The truth is you could slit my throat,
And with my one last gasping breath,
I'd apologize for bleeding on your shirt.