I'm talking to the ceiling

Alla som råkar gå förbi Sara Stridberg's bok Drömfakulteten kan slå upp sidan 32 och läsa den kursiva texten,
så kommer alla veta varför, och förhoppningsvis också förstå varför, jag kände för att ta livet av mig här och nu.
Eller iaf göra lite hål på mig.
Jag känner mig matt och gråtfärdig och jag längtar efter något som gör ont, vilket jag inte gjort på väldigt länge.
Jag hatar män.
Jag är en schablon, men det stämmer.
Jag står inte ut länge till,
hur kan de förvänta sig det?
Jag ska bygga mig en egen värld.
I den finns inga pojkar, killar, män, gubbar.
Det motsatta könet nekas inträde.
Fast jag tycker ju om Anders. Jag nästan längtar tills imorgon när jag ska ha pass med honom hela dagen.
Jag vill bara sitta och diskutera med honom.
Okej, Anders får bo i min värld. Och Anton, för annars skulle inte Julia klara sig. Inte jag heller kanske.
Inte ens min destruktiva hardcore får mig att känna mig bättre.
Vem kan då hjälpa mig?
Julia.