I'm talking to the ceiling

Allt är dåligt idag.
Som vanligt, tänkte jag skriva, men jag orkar inte sitta här och tycka synd om mig själv just nu.
Det har i alla fall varit dåligt sedan ett tag efter att Sarah åkte.
Precis efter att hon åkt satt jag ute i solen, i mammas jättelila fleecetröja och bara njöt av att det är vår.
Jag och Emma sparkade boll och blåste såpbubblor, sedan gick vi in och tittade på film och efter det har allting varit dåligt. Jag tror inte att det var Sven Nordqvist's Nasse hittar en stol som gav mig ångest, och det är så otroligt jobbigt när det kommer så där plötsligt, och man har ingen aning om var man ska göra av sig själv, och det enda jag gjorde var att gå upp till mig, sätta mig vid min dator och vara deprimerad över att ingen skrev till mig, eller ringde till mig. Så jag ringde till pappa, och det är klart, att det kändes bra, men samtidigt hjälper det inte mot hur jag känner mig, jag tror i stort sett att det inte är mycket som gör det.
Så satte jag mig och läste Räcker det om jag älskar dig?, och jag fick mail från Katarina von Bredow igår, och jag tycker om att läsa hennes böcker, och även om de ofta får mig att må dåligt, fann jag tröst i att kunna förlora mig i texten. Jag älskar böcker.
Sedan lade jag mig under täcket och lyssnade på Here's your letter (Cut the skin to the bone, fall asleep all alone, hear your vocie in the dark [...] I'm talking to the ceiling, my life just lost all meaning) och I'm lost without you (are you afraid of being alone? Cause I am, I'm lost without you) med Blink 182, och mamma ropade att det var mat men jag kom inte ner, för när jag känner mig så här blir jag arg, irriterad eller ledsen av precis varje minsta sak, den här gången för att de inte tänkte grädda våfflor åt mig. Det är ju våffeldagen!
Så då satte jag mig och läste Linda Skugge istället. Jag älskar Linda Skugge! Jag håller inte med om allt hon säger, jag tycker inte att allt hon gör är bra, jag älskar inte alla hennes böcker, jag följer inte hennes krönikor slaviskt. Jag bara älskar att det finns någon överhuvudtaget i det här landet som säger vad hon tycker. Jag älskar folk som säger vad de tycker. Jag ska också bli sån någon dag.
The Bible didn't mention us, not even once.
Nu är klockan snart nio, imorgon ska jag gå upp tidigt och gå till biblioteket, även om jag absolut inte har någon aning om varför jag gör det. Det finns ingen som helst mening med det. Jag får inte studiebidraget annars. Dra åt helvete. Jag vill sova till eftermiddagen, gå upp, koka pasta och dränka den i fet bearneisesås och vältra mig framför smala MTV-divor. Varför får jag inte göra det? Eller titta på någon av mina sju (!) nyinköpta filmer. My beloved feministfilm Down with love, med underbara, underbara Renee Zellweger.
Var inte naturlig, säger Linda Skugge till mig, och jag förstår vad hon menar, men samtidigt inte. Och jag känner att jag måste göra något åt mig själv. Men det sitter inte i frisyren, eller att jag inte hunnit köpa orange nagellack ännu, det sitter i min personlighet, och den räcker inte till det jag vill åstadkomma.
Jag hade bestämt mig för att ringa till Julia idag, men jag hoppar över det. Det skulle ändå inte leda någonstans. Ändå har jag legat i två timmar i min säng och önskat att jag hade haft någon att ringa. Ibland känner jag mig så jävla bortskämd. Men varför skulle jag inte få vara det ibland? Bortskämd och självisk. I deserve it.
Jag har dumpat chansen att få se film med brorsan idag, egentligen vill jag bara krypa ner i tv-soffan med min mamma och sitta där i tyst samförstånd. Det finns bara ett problem med den planen, named Micke.