I'm talking to the ceiling

Fördelen med att det nu finns tre stolar i recenptionen, lika många som datorerna, är att jag kan ta mig en dator, och en stol, och sätta mig framför Internet, om det inte finns något annat vettigt att göra.
Det gör det inte nu.
Det har det inte gjort på hela dagen.
Under förmiddagen satt jag i mitt hemliga hörn på ungdom och läste en bok av Katarina von Bredow.
Jag fick en väldig lust att läsa en ungdomsbok, och hon fyllde behovet väldigt väl, när hon lät mig bli vän med Felicia, Konstnären och Anton.
Varför allting alltid måste sluta med en kärleksrelation ungdomar emellan, vet jag inte ännu.
Varenda bok jag läst för min målgrupp slutar just så. Och om de inte gör det, så har det iaf funnits en kärleksrelation mellan ungdomarna i huvudrollerna tidigare i texten.
En av de viktiga personerna i boken hette Anton. Han var poet, och homosexuell.
Jag vet inte varför, men det var konstigt att se Antons namn skrivet där så många gånger.
"Anton är Anton" tänker Felicia, och det är väl precis så jag tycker också. Fast vi har inte samma Anton i tankarna.
Till lunch drack jag Varma koppen och skrev slut min Black cat-anteckningsbok, så nu måste jag köpa ett nytt kollegieblock som får plats i väskan. Jag saknade Pax och Måne, och min mörkögda självfrände ganska mycket runt lunch. Jag tog inte min medicin igår, tror jag (svårt att skilja dagarna åt), därför känner jag mig konstig idag, och därför skulle jag behöva fly in i den världen jag har byggt åt Pax, Måne, och flickan som inte har något namn ännu, och kanske aldrig får det. Fast det är klart, om någon har förslag på mörka, mystiska namn så går det bra att förmedla dem till mig.
En man kommer fram till mig och avbryter mitt skrivande. Han pratar lågt till en bröjan, men när han märker att han får respons börjar han tala högre, och han klarar språket bättre än jag först trodde, och han gör mig glad, för han är glad och trevlig mot mig, och jag känner att han förtjänar detsamma tillbaka, och jag känner mig glad för första gången idag.
Iallafall, större delen av eftermiddagen, som inte hunnit så långt ännu, har jag suttit här framför datorn, önskat att jag kunde prata med Julia (how I need her), ögnat igenom nyheterna på DN:s kultursida, döpt min nästa person i novellen till Crocket, trots att jag sagt till mig själv att inte införa några fler personer, det är ju det berättelsen går ut på. Ingen kärlek.
När jag kommer hem ska jag läsa oavbrutet tills Leende guldbruna ögon börjar. Hur många gånger har jag inte lovat liknande? Jag måste läsa ut Drömfakulteten så att jag kan ge den till Anders. Jag hoppas att han tycker om den, jag hoppas att så många män som möjligt läser den, trots att den är rosa och handlar om en otroligt feministisk prostituerad och sinnesförvirrad (men genialisk, varför måste man vara pyskiskt sjuk för att vara ett geni?). Sedan vill jag läsa ut den nya boken av Katarina von Bredow, jag vet inte varför jag läser henne så mycket just nu, men det är något med hur hon blandar orden, gamla och nya, märkliga med vardagliga.
Det första vackra jag någonsin sett i Ösmo såg jag imorse. På perrongen. En flicka. (Jag ska sluta använda ordet tjej, det är hur fult som helst.) Hon var kanske i min ålder. Jag vet inte varför jag tyckte så mycket om henne, allt det vackra hos henne var säkert bara smink, hårspray och kläder. Hennes hud var fläckfri, 'pure' skulle jag ha uttryckt det om jag skrev på engelska, jag hittar ingen bra översättning, hennes ögon var sminkat i svart på ett sätt som fick dem att locka och skrämma iväg på samma gång, och läpparna flöt ihop med resten av ansiktet på det mest naturliga sätt, och de hade en perfekt form. Håret var färgat i svart, och dränkt i spray, inget speciellt egentligen, bara att det passade så bra in i sammanhanget. Hon hade en fin ullkappa på sig, med skärp i midjan, som avslöjade hennes smala kroppsform, kappan var lång, och under den avslöjades hennes ben i ett par svart/vitrandiga strumpbyxor. Hennes hållning var stolt, hon såg ganska lång ut, men sådant har jag aldrig kunnat avgöra på avstånd. Hon stod ensam. Hon bröt av den vattenfärgade verkligheten som en färgfläck, trots att hon nästan helt gick i svart kändes hon färgglad. Hon klev på tåget mot Stockholm, flyr till storstaden (hoppas jag, hoppas att hon inte kliver av halvvägs). Skorna var det enda jag inte tyckte om hos henne, men nu när våren är kommen kanske hon byter till något nättare, något som passar bättre. Jag ville gå ut och prata med henne, men det gjorde jag naturligtvis inte.
Naturligtvis.
Om det var något mer jag skulle berätta så har jag glömt det nu.