Skära bort min otillräcklighet.
Jag satt i hörnet vid mitt älskade elskåp som inte får blockeras och tänkte över mina alternativ.
Antingen kunde jag sitta kvar där, alternativt lägga mig ner, och vänta på att det hände något, att någon tog mig därifrån till något bättre.
Eller så kunde jag helt enkelt sätta eld på biblioteket för att stilla min ångest. Det skulle brinna bra här inne.
Jag gjorde inget av det, jag reste mig, ställde ifrån mig alltid ångestframkallande Syskonkärlek och gick hit istället, till receptionen. Det är lunch för mig nu, men jag orkar inte ta ut den, jag vill inte ha något att äta, jag vill inte sitta ensam inne i fikarummet. Jag vill inte sitta där med sällskap heller. Om jag ska vara helt ärlig (uppskattas ofta), vet jag inte alls vad jag vill, i något avseende. Förutom en sak. Jag önskar att det var fredag. Av flera anledningar, men av en tydlig orsak.
Idag är en sådan här dag när allting började ganska bra, jag mådde rätt bra när jag äntligen klev upp, jag duschade länge, jag hade tid över, kaffeautomaten tog lång tid så att jag inte behövde känna mig vilsen, det berättades trevliga saker under fikat, folk verkar överlag vara på bra humör idag.
Men jag är lite som ett genomsnittligt Hollywood-manus, så där som våran hemska manuslärare berättade under den korta period jag gick mediaprogramet på gymnasiet, börjar det bra, blir det dåligt i mitten, och sedan slutar det bra. Den första vändningen brukar komma efter ungefär trettio minuter. Det funkar nästan alltid, sa manusläraren jag har glömt namnet på trots att jag är så bra på att komma ihåg namn.
Jag vill fly, känner jag instinktivt, för det är det jag alltid vill göra när det börjar bli jobbigt, och just nu börjar det bli jobbigt, riktigt jobbigt, så där med panikångest och andningssvårigheter, sådant som Doktor Majlis sa att medicinhelvetet skulle hjälpa emot, men den gör bara allting värre. Två till tre veckor ska det dröja innan den höjda dosen börjar verka, jag vet inte om jag orkar vänta så länge på att allting ska bli bra, särskilt när jag inte tror på att det fungerar. Ingenting fungerar mot det här. Jag har ingen aning om hur jag ska klara av att börja i skolan i höst.
Visserligen rör det sig inte om en vanlig skola, men inte heller ovanlig, och inte heller slipper jag det jag helst av allt vill slippa. Krav, framför allt. Människor. Nej, jag har faktiskt ingen aning om hur det ska fungera.
Kanske är det helt enkelt bäst att vänta och se. Jag hatar att vänta och se, även om jag har blivit välsignad med ett tålamod bättre än de flesta jag känner.
Trots att jag rakat av mig håret, och minst hälften av personalen här tycker att det blev jättefult (ser man på deras ansiktsuttryck), trots att jag målar svart runt mina ögon, trots att jag ibland klär mig i typisk upprorisk tonårsmundering, känner jag mig inte tillräckligt...nej, jag känner mig inte tillräcklig. Jag vet inte vad jag ska göra för att åtgärda detta, jag vet inte ens om det går, eller om det skulle vara värt det. Jag vill ställa mig och skrika. Jag tror att jag har behov av att synas. Varför ska man omöjligt vara such a teenager. I hate it.
Antingen kunde jag sitta kvar där, alternativt lägga mig ner, och vänta på att det hände något, att någon tog mig därifrån till något bättre.
Eller så kunde jag helt enkelt sätta eld på biblioteket för att stilla min ångest. Det skulle brinna bra här inne.
Jag gjorde inget av det, jag reste mig, ställde ifrån mig alltid ångestframkallande Syskonkärlek och gick hit istället, till receptionen. Det är lunch för mig nu, men jag orkar inte ta ut den, jag vill inte ha något att äta, jag vill inte sitta ensam inne i fikarummet. Jag vill inte sitta där med sällskap heller. Om jag ska vara helt ärlig (uppskattas ofta), vet jag inte alls vad jag vill, i något avseende. Förutom en sak. Jag önskar att det var fredag. Av flera anledningar, men av en tydlig orsak.
Idag är en sådan här dag när allting började ganska bra, jag mådde rätt bra när jag äntligen klev upp, jag duschade länge, jag hade tid över, kaffeautomaten tog lång tid så att jag inte behövde känna mig vilsen, det berättades trevliga saker under fikat, folk verkar överlag vara på bra humör idag.
Men jag är lite som ett genomsnittligt Hollywood-manus, så där som våran hemska manuslärare berättade under den korta period jag gick mediaprogramet på gymnasiet, börjar det bra, blir det dåligt i mitten, och sedan slutar det bra. Den första vändningen brukar komma efter ungefär trettio minuter. Det funkar nästan alltid, sa manusläraren jag har glömt namnet på trots att jag är så bra på att komma ihåg namn.
Jag vill fly, känner jag instinktivt, för det är det jag alltid vill göra när det börjar bli jobbigt, och just nu börjar det bli jobbigt, riktigt jobbigt, så där med panikångest och andningssvårigheter, sådant som Doktor Majlis sa att medicinhelvetet skulle hjälpa emot, men den gör bara allting värre. Två till tre veckor ska det dröja innan den höjda dosen börjar verka, jag vet inte om jag orkar vänta så länge på att allting ska bli bra, särskilt när jag inte tror på att det fungerar. Ingenting fungerar mot det här. Jag har ingen aning om hur jag ska klara av att börja i skolan i höst.
Visserligen rör det sig inte om en vanlig skola, men inte heller ovanlig, och inte heller slipper jag det jag helst av allt vill slippa. Krav, framför allt. Människor. Nej, jag har faktiskt ingen aning om hur det ska fungera.
Kanske är det helt enkelt bäst att vänta och se. Jag hatar att vänta och se, även om jag har blivit välsignad med ett tålamod bättre än de flesta jag känner.
Trots att jag rakat av mig håret, och minst hälften av personalen här tycker att det blev jättefult (ser man på deras ansiktsuttryck), trots att jag målar svart runt mina ögon, trots att jag ibland klär mig i typisk upprorisk tonårsmundering, känner jag mig inte tillräckligt...nej, jag känner mig inte tillräcklig. Jag vet inte vad jag ska göra för att åtgärda detta, jag vet inte ens om det går, eller om det skulle vara värt det. Jag vill ställa mig och skrika. Jag tror att jag har behov av att synas. Varför ska man omöjligt vara such a teenager. I hate it.
Kommentarer
Trackback