I'm talking to the ceiling

På väg ner till tåget idag mötte jag en flicka som sprang upp för backen.
Det såg så underbart ut, hur hon endast bestod av energi och livsglädje, kanske sprang hon inte ens för att hon hade bråttom. Kanske sprang hon för att hon kan.
Jag fick också en enorm lust att springa. Hur ofta händer det? Senaste gången var i höstas, när jag varit på mitt första, och hittills enda Litteratur sällskaps-möte.
Jag började inte springa. Men jag sög i mig av känslan.
Jag tog cykeln hem. Joakim har åkt till Borlänge nu, så jag fick se till att cykeln skulle komma hem.
Jag har inte cyklat på flera år, jag har inte haft en egen cykel sedan...jag minns inte när. Det var länge sedan. Det var helt underbart att cykla hem på mammas gamla damcykel (som jag fick jättemycket skit för på en utflyktsdag i sjuan, för om man är tjej ska man ha nya fina flickcyklar, bara om man är kille är det coolt med damcyklar. Too bad, jag hade ingen annan cykel att använda den dagen).
Det sitter i humöret. Jag var glad efter Litteratur sällskaps-mötet, jag var glad idag. Jag minns inte ens varför jag var glad idag. Säkert har det med vädret att göra.
Det har varit en helt vanlig dag på jobbet, jag städade Q, det är den avdelningen de vågar ge migg att städa på fakta, annars är de jätterädda att jag ska förstöra hela ordningen. För säkerhets skull gick Dorota igenom att reglerna igen. Som om jag skulle ha glömt bort dem. Som om jag inte varit på biblioteket sedan den sjätte november, som om jag inte har haft tid att lära mig, jag som dessutom lär mig fort.
Q är iallafall en trevlig avdelning att städa, en otroligt blandad avdelning, letar man efter en bok står den alltid på Q. Hälsa och mat och företagsekonomi och husdjur och trädgård och stickning och jakt och allt möjligt annat. Vi har en bok (som jag bläddrat i på djuraffären i Falun tidigare, för flera år sedan) med listor med utländska namn ifall man skulle råka ha ett djur som är av någon ras från fjärran länder vars namn man aldrig lär sig uttala. När jag tittade i den tidigare, var jag bara intresserad av de kinesiska namnen (Li Rong var det jag lade på minnet), men nu ögnade jag igenom flera listor. Så hittade jag Bijan! Det är ett persiskt (hoppas jag, eller så minns jag fel, jag hatar att minnas fel) pojknamn som betyder hjälte. Då får jag antagligen inte lägga till det^^
Efter det tänkte jag ta lunch, men jag hade inga pengar och jag ville inte ta ut, så jag bestämde mig för att hoppa över lunchen. Istället hjälpte jag Anders att samla ihop böcker till gallring, som jag brukar göra på fredagar. Den första delen är tråkig, åtminstone tröttnar man fort på att söka på alla böcker man samlat ihop för att sedan skriva på små lappar hur många gånger de varit utlånade. Om de varit utlånade väldigt lite eller inte på väldigt länge (fyra gånger på tjugo år är ganska lite) får man gallra, andra gamla böcker omlokaliseras till magasinet. Det är det som är roligast, omlokaliseringen. Det bästa är när man får stämpla i böckerna "Gallrad" eller "Mag". Jag kanske ska bli kontorist ändå. När vi var små, hade jag och Joakim en skiva med Electric banana band, det finns en låt med dem som handlar om en pojke som vill bli byråkrat när han blir stor, för att han älskar pärmar, papper, sin gemmagnet och hålslagare. Sån kan jag tänka mig att bli. Eller civilanställd på polisstation, det var också väldigt roligt, när jag praoade hos polisen i nian. Fast jaga bovar vill jag verkligen inte. Bara sitta inne vid datorn och ta emot konstiga anmälningar.
Jag började läsa (skådespelaren) Jonas Karlssons nya novellsamling också, jag vet inte vad jag tycker om den, det verkar inte finnas några riktiga poänger med novellerna, men Anders trodde att det var det som var poängen. Kanske. Jag ska fortsätta läsa och skaffa mig en bättre uppfattning.
Förresten, måste återge vad Helen sa igår, när jag hade på mig mina orange strumpbyxor (och min gröna t-shirt som mamma gjort till mig).
Helen: Vilka häftiga färger du har på dig. Orange!
*Hon tänker efter en stund
Helen: Men du är ingen riktig punkare, va?
Josefine: Nej...
Helen: För du klär dig inte bara i svart. Du måste vara någon slags mellanting
Josefine: Jag har bara det som är snyggt (inoriginell replik eller vad)
Helen: Du har bara på dig det som är snyggt. Det är bra. Bra att du vågar ha din egen stil
Vuxna verkar vara så himla rädda att inte veta vilken stil tonåringarna tillhör. Så fort någon har på sig ett par byxor som inte är från H&M så måste man tillhöra någon stil, och de blir jätteosäkra, för de vet inte skillnaden mellan gothare och svartrockare. Det vet inte jag heller! Herregud, vem bryr sig. Och så måste de fråga, och samtidigt som de frågar vill de inte verka helt okunniga, så de ger förslag själva, typ "Är du en sådan där eller en sådan där, jag har aldrig förstått det riktigt" för att visa att de kan åtminstone ett par olika stilar. Eller som när mamma läste i Aftonbladet att pandorna ökade i Stockholm och hon inte förstod någonting. Och jag vet väl ingenting om pandor. Förutom att det inte är den sorten som lever på bambu i de kinesiska bambuskogarna (visste ni att bambu kan bli 40 meter hög? Jag måste börja spela Backpacker igen, all min kunskap har jag fått därifrån).
På färjan mellan Göteborg och Fredrikshavn, som vi åkte med på sportlovet, får man läsa gratis Göteborgsposten, och i den fanns det ett test på hur mycket man hängde med i ungdomarnas värld, de hade testat några politiker som jobbade med ungdomsfrågor, och sedan fanns det möjligthet att själv göra testet. Pappa gjorde det, och erkände sedan att han inte alls klarat det något bra. Det var skönt att han erkände iallafall, och inte kände sig dum i huvudet för att han inte riktigt visste vad WOW står för.
Och vilka frågor förresten! Jag minns bara några av dem, den första var "Vad står LOL för?", jag blir nästan glad att pappa inte kunde det, och sedan "Vem är det här?" (en bild på Ebba von Sydow), jag förstår inte att de ville testa politikerna på det, för det är väl inte viktigt vem Ebba von Sydow är när brottsligheten fortsätter att öka hos unga? Eller är det jag som har missuppfattat det hela?
Sista dagen innan lovet, och det är så skönt att jag har avverkat den. Lite sur är jag dock över att Julia inte har hört av sig, men jag vet inte varför jag hade förväntat mig det. Kanske ringer jag henne ikväll och ser efter om hon vill träffas inne i stan imorgon. Hon och Anton som absolut inte tyckte att jag skulle åka till Borlänge, för då kunde vi ju inte träffas och göra om i mitt rum. Så struntar de ändå i att höra av sig. Jaja, det är sådant där man vänjer sig vid. Ibland är det jobbigt att vara nära vän med någon som är absolut tvärtemot en själv. Ibland blir man knäpp i huvudet av det.
Filmen om Kurt Olsson gick på tv när jag kom hem. När jag var liten älskade jag Lasse Brandeby. Han hade huvudrollen i en komediserie som gick på ettan, tror jag, som hette Rena rama Rolf, och i början var Robert Gustavsson med också. Jag älskade det programet. Jag kan inte ha varit särskilt gammal, men jag älskade det, och jag minns inte varför. Filmen om Kurt Olsson är jättedålig, och det är väl därför jag inte kan låta bli att tycka om den, därför, men också för gamla minnens skull.

Jag lyssnar på Olle Ljungström. Mest för att tidningsartikeln jag rev i bitar och dekorerade både pennburken och gymnasiekalendern med handlade om honom. Rimmare med själ av porslin var rubriken till intervjun med Olle, och kanske var det det som lockade mig till att låna hans skiva på biblioteket. Han får till en del bra poänger ibland. Jag citerar honom lite.

Om det finns tid till att tänka, så vill jag tänka, vill jag tänka.
Om det fanns tid att stoppa tiden, så drack jag sprit och njöt av friden.

Gud, uppfinn nåt nytt, som gör det lätt att hålla ut. Nåt för dom som väntar, dom som orkar vänta mer.

Finns här någon som har hittat en själ?
Var då så vänlig och behandla den väl.
Handskas med den som om den var gjord av porslin.
Var god ta det vackert, det kan vara min.