I'm talking to the ceiling

Genom att bryta mot lagen blir jag lycklig.
Jag sitter och lyssnar på Hur mycket jag än tar finns alltid lite kvar,
Raymond & Marias andra album.
Jag tror att det var ungefär ett år sedan jag hade en period när jag lyssnade väldigt mycket på första skivan
Vi ska bara leva klart och blev överraskad av hur bra jag tyckte att de var, för jag tyckte ju inte alls om Ingen vill veta var du köpt din tröja när den blev landsplåga 2004.
Nya skivan låter likadant, och det är underbart och förra våren vaknar inuti mig,
när jag ville vända alla människor ryggen genom att blunda och lyssna på Ingenting för dig eller De älskar dig.
När jag lyssnar på den här musiken, som skulle låta värdelös för vem som helst, är det svårt att låta bli att gråta. Och varför det är så just med den här gruppen, har jag ingen aning om.
Det är någonting med stämningen och enkelheten och värdelösheten som besjungs som om det vore något viktigt.
Även om alla låtar är plusminus tre minuter, alla har en utmärkande refräng och det gäller ett ledande mönster genom hela skivan, är detta ingenting som följer efter något annat än sin föregångare.

Om man inte kan kalla det originellt (vilket jag nästan vill) så kan man iallfall inte hitta annat än sanningar om man analyserar. Kanske är det vad jag tycker så mycket om. Den orädda sanningen. Som deras röster låter nå fram till mig. Camilla och Maria. Som vill mig något mer.

På deras hemsida kan man boka dem för bröllop eller fester.

Jag vill bara ha dem stående i min hall och sjunga hur de hoppas att alla här ska glömma bort dem.

Detta är inte ett inlägg om popgruppen Raymond & Maria.

Detta är ett inlägg om hur sanningen bryter mig i småbitar.

När jag sedan ska bygga ihop mig själv igen, som en Billy-bokhylla, hamnar några av skruvarna fel, för beskrivningen har kommit bort i lagret.