I'm talking to the ceiling

Det här är min natt.
Jag är en naiv, lättpåverkad och lättköpt tonåring, men så länge det får mig att må bra, tänker jag inte ändra någonting.
Jag har kokat mig en kopp te och lyssnar på The Knife.
Jag som inte dricker te, jag som inte lyssnar på The Knife.
Någonting lossnade.
Det här blev min natt, jag ska aldrig somna i från den.
Jag ska dricka Earl grey hela natten.
Och lyssna på musik jag vanligtvis inte lyssnar på.
Jag ska vara mig själv.
I natt kan jag göra allt.
På ett sätt önskar jag att jag slapp vara ensam om det.
Men mest är jag glad över det.
Bevis behövs inte nu när känslan kommer sitta kvar.
Jag struntar i att det här inlägget blir ett mönster av självgodhet och adrenalin.
Jag behöver det, alltså gör jag det.
Jag stannar hemma imorgon också.
Så är det bestämt. Så där utan vidare. Det dåliga samvetet får vänta. Tills baksmällan slagit in.
Varför dricker folk sig fulla, när man lika gärna kan sitta uppe hela nätterna med kokhett Earl grey och och electronisk musik? För att folk är beroende av andra. Jag ska aldrig bli så.
Fyra veckor kvar till sommarlovet. När det väl har startat finns inga problem.
Jag vill alltid leva så. Jag och Anton och Julia har underbara framtidsplaner som aldrig kommer att slå in, och varför kommer de inte göra det? För att man behöver pengar och jag hatar att det finns behov. Jag vill leva utan dem. Allihopa.
Te är verkligen jätteäckligt. Men det kanske håller mig vaken.