Hjälp, någon?
Det är sådana här dagar jag känner för att svälja hela burken med mina tabletter,
gå och lägga mig och se om man vaknar eller inte på andra sidan den mörka delen av dygnet.
Julia ringer till mig bara för att säga att hon inte vill prata med mig, ungefär, och det finns ingenting jag hatar så mycket som när hon gör så, och mamma säger att jag inte borde åka till Sarah med de absolut sämsta argument jag vet, vad som har hänt med hennes förut så pedagogiska diskussionsteknik vet jag inte, kanske har hon tröttnat på att vara tonårsförälder.
Kanske tycker hon att jag har fått tillräckligt med stöd och uppmärksamhet för det här året, att det borde räcka över sommaren.
Hursomhelst, så länge som jag är tonåring är det nästan att förvänta av mig att jag ska göra tvärtemot vad föräldrarna säger, så jag tänker inte stanna hemma, inte ens chans, jag får ringa farmor helt enkelt.
Jag har för lite musik som gör ont. Jag vet inte vad jag ska göra i sådana här situationer.
Lyssna på The Adventure, börja gråta och lägga mig under täcket och hoppas att allting är bra sen när jag öppnar ögonen igen. Det är en möjlighet.
Ringa till Bris är en annan. Eller 112 kanske. När fan kommer hjälpen?
gå och lägga mig och se om man vaknar eller inte på andra sidan den mörka delen av dygnet.
Julia ringer till mig bara för att säga att hon inte vill prata med mig, ungefär, och det finns ingenting jag hatar så mycket som när hon gör så, och mamma säger att jag inte borde åka till Sarah med de absolut sämsta argument jag vet, vad som har hänt med hennes förut så pedagogiska diskussionsteknik vet jag inte, kanske har hon tröttnat på att vara tonårsförälder.
Kanske tycker hon att jag har fått tillräckligt med stöd och uppmärksamhet för det här året, att det borde räcka över sommaren.
Hursomhelst, så länge som jag är tonåring är det nästan att förvänta av mig att jag ska göra tvärtemot vad föräldrarna säger, så jag tänker inte stanna hemma, inte ens chans, jag får ringa farmor helt enkelt.
Jag har för lite musik som gör ont. Jag vet inte vad jag ska göra i sådana här situationer.
Lyssna på The Adventure, börja gråta och lägga mig under täcket och hoppas att allting är bra sen när jag öppnar ögonen igen. Det är en möjlighet.
Ringa till Bris är en annan. Eller 112 kanske. När fan kommer hjälpen?
Kommentarer
Trackback